



Estelle Hanania är min nya favoritkonstis. Fast det är lite svårt att skaka av sig känslan av att hon är min tvilling.



Estelle Hanania är min nya favoritkonstis. Fast det är lite svårt att skaka av sig känslan av att hon är min tvilling.
Om någon i upplandstrakten inte har någonting för sig den 27:e mars, så är ni alltid välkomna att kolla på mig när jag föreläser på Uppsala Konstmuseums Sopplunch. Föredraget är runt en halvtimme, och där spiller jag varenda liten frukt om mitt arbete. Här kan ni kolla schemat. (ingen förbokning krävs, men väl ett tycke för ärtsoppa och muskler)

Jag drabbades för ett kort tag sedan av ett väldigt smygigt virus, som hoppade på mig under en snabb tripp till stockholm, ett sånt där virus där man riktigt känner att man blivit drabbad av någonting sekunden det träffar en. Efter en lång promenat ut till Sunnersta hade nu den lilla gynnaren legat och grott, och väntat på en stund där min kropp var i ett sårbart läge. Så strax efter att jag kravlat mig upp på sunnerstasluttningen, så såg jag små bubblor framför mina ögon. Natten efter det så skakade jag runt som regan i exorcisten, och sprutade svett tårar, snor och spyor över vartannat.
Efter en helg i sängen är jag på bättringsvägen nu, men är ganska rejält utmattad. Så för att påskynda mitt tillfrisknande så kör jag ett litet medley av två fina youtubeklipp.
Som ni ser i all min vintermisär, så är jag tillbaka lite i samma landskap som när Ewok Kings började, fast jag lutar mer mot djungler och tropiska skogar. (Jag tror att julens överdoserande av Herzogfilmer börjar betala av sig)
Jag tänker lite på att mina mest kreativa faser är under vår/sensommar, då mina bästa idéer brukar komma. Under hösten och vintern går jag in i en kokong, och får inte ut så mycket av mig själv. I så fall är jag en kreativ krukväxt.
Här är en av de sista överlevande resterna från min före detta skissbok, som försvann i under min tripp till malmö. (tillsammans med min mobilladdare och min ungdom)
Kartagos senaste satsning är en ny humortidning som ligger lite sådär brevid Nemi och Larsson i din lokala tidningshylla. Den är rolig, inte bara för att den har min morotsserie i strålande färg, utan även för att den har ett gäng riktigt riktigt bra tecknare i sig. Bland lineupen kan jag räkna Nina Hemmingsson, Sofia Olsson, Henrik Bromander och Sara Olaussons fantastiska serie Fraggelberget, som jag tror vann tårtan. Helt klart värt sina 50 spänn.
Kan någon förklara vad denhär gjorde mellan mina soffkuddar när jag städade? Allvarligt, det är helfestligt och småläskigt samtidigt!
På Konstresusen Ubuweb har det precis lagts upp fyra filmer av Gordon Matta-Clark, varav en av dem är Tree Dance, ett performance som utförs av honom och ett gäng assistenter i en enorm konstruktion av repstegar och nät uppe i toppen av ett högt träd. Det hela ser underbart ut, och fullständigt livsfarligt då det inte verkar finnas några säkerhetsanordningar alls att tala om. Se filmen här.


Om de här Crustisarna också stjäl pajer från fönsterbleck, så svär jag att det nästa på min inköpslista är ett rutigt knyte, en pinne, och en hög hatt som är öppen som en burk i toppen. Jag har alltid velat vara en 20-talsluffare. Här vare länk!
Eftersom jag hade så roligt på Matti Kallioinens performance Gaslandet i maj, så fanns det ingen anledning att säga nej när det var dags att dra på sig spandexen ännu en gång. Nu inte som ett performance, utan för en spelning med bandet Kallioinia. Det skulle bli spelning på Magasin 3, och vad skulle göra en spelning bättre, än att ha statister i kroppstäckande Silverspandex som bara stod där och var söta.
Sentaidräkterna denna gång var de jag lyckades undvika på gaslandet. Då hade jag en plan dräkt som är lite tunnare, vilket betyder att de faktiskt gick att se ut igenom. Silverdräkterna däremot var ganska tjocka, så jag uppfattade på min höjd ljus.
Uppenbarligen var föreställningen fullsmockad. Men det visste ju inte jag, för jag såg på min höjd bara när det kom en fotograf upp i ansiktet på mig. (foton: Johanna Uddén)
Här är serien jag ritade till senaste numret av Journalisten. Som ni ser är dethär ganska långt ifrån mina vanliga cinemascope-naturporr-papier-machéefantasier. Jag tror inte jag har varit såhär kortfattad på länge, att jag känner mig liten och timid på en sida. Oh well, kul var det i alla fall att bryta mot konventionerna lite.

Det är två drömmar som kan bli verklighet på en gång. Dels att få bo i träden som en simpel björn, och dels att få bo i någonting byggt av glasfiber. Kommer man att kunna ta sig upp i fyllan utan att dö? Blir man inte sjuk av glasfiber?
Här finns ett discoveryklipp om det. Det verkar faktiskt vara för bra för att vara sant. Ett varningstecken är att killen som byggde den heter Tom Chudley. Och det kan man väl inte heta. Det är typ motsvarigheten till att heta Kennerth eller Svenny i sverige. Och då bygger man inte Ewokhus i grantoppar.