Sentaiblindhet

Eftersom jag hade så roligt på Matti Kallioinens performance Gaslandet i maj, så fanns det ingen anledning att säga nej när det var dags att dra på sig spandexen ännu en gång. Nu inte som ett performance, utan för en spelning med bandet Kallioinia. Det skulle bli spelning på Magasin 3, och vad skulle göra en spelning bättre, än att ha statister i kroppstäckande Silverspandex som bara stod där och var söta.

Sentaidräkterna denna gång var de jag lyckades undvika på gaslandet. Då hade jag en plan dräkt som är lite tunnare, vilket betyder att de faktiskt gick att se ut igenom. Silverdräkterna däremot var ganska tjocka, så jag uppfattade på min höjd ljus.
Förutom att stå hjälplös på en och samma punkt, så vaggade vi lite fram och tillbaka på vissa låtar, och gjorde rörelser modell mindre. Det fina med dräkterna var förstås att man automatiskt tappar all känsla för sin egen individ. Man blir i stället inlullad i någon form av kollektivt mys, där man lever ut de få egenskaper man blir tilldelad. Väldigt små egenskaper, vid tanke på att alla skulle vara passiva på något sätt, men det är väldigt befriande att bara vara "Knubbige vinkaren" eller "den blyge" om än bara för en halvtimme.

Uppenbarligen var föreställningen fullsmockad. Men det visste ju inte jag, för jag såg på min höjd bara när det kom en fotograf upp i ansiktet på mig. (foton: Johanna Uddén)