Att sova och drömma om Döda djur (del 1)

Jag tänkte gå lite i samma fotspår som Klubb Hanna, och simma runt lite mer i djurens magiska värld. Fast när Hanna tog en tripp till Skånes Djurpark och såg riktiga djur, så nöjde jag mig med den fejkade uppstoppade varianten, nämligen Biotopia!

Biotopia har jag starka minnen av att ha besökt när jag var liten, strax innan de stängde. Biotopia är egentligen gamla Biologiska muséet, en vacker gammal jugendbyggnad, som innehöll naturutställningar av det gamla gardet, nämligen mycket handskrivna lappar, mörkt trä, grumliga burkar, och feluppstoppade järvar. Inför Linnéjubiléet häromåret så hade de slagit upp portarna igen, självklart lite nyupphottat, med interaktiva utställningar, ljus och ljudeffekter, infopaneler av Sara Olausson, och en hel påbyggnadsdel, glasrutan täckt av en stor Ulla Fries-Gravering.
Det är alltid någonting som slår mig på hjärtesträngen när jag ser naturutställningar. För mig är det splittringen som uppstår när man ser de små båsen. Det skall föreställa natur, men ingenting rör på sig. Trots att allting i montern ser ut att vara på väg någonstans så står allting fridfullt stilla. Bara någon meter bakom slutar allting i en oljemålning av ett lappländskt fjäll.

Man slås konstant över hur overkligt allt känns. De uppstoppade djuren är inte ens särskilt mycket djur, utan mer möbler. De är i största del bara stoppning och sågspån med en djurpäls dragen över sig. Om man bara kollar en meter, så ser man ventilationstrummor, och ljusriggar runtomkring. Allting är lite för välkomponerat, den lappländska solnedgången är lite för airbrushat glänsande, och ljuset är lite för dramatiskt. Allt känns kusligt utomjordiskt, och man undrar om det verkligen är naturen man ställs inför, eller någonting helt annat. Det känns mer som om biologiska museer speglar vår bild av naturen mer än naturen själv. En värld som annars bara finns på vykort, och gamla hötorgsmålningar.