Smokey goes to Valhall

Hanna P verkar vara inne på ett väldigt intressant spår just nu. (ta bara en titt på hennes blogg, med strålande filmer av Woody the Safety Owl.) För ett litet tag sedan så skickade hon mig ett klipp med den amerikanska skogsbrandsbekämparbjörnen smokey, där en minst lika björnig countrysångare först sjunger med i ghost riders in the sky, och sedan berättar för sin son att "smokey är överallt, och skyddar oss från skogsbränder". Smokey själv manifesterar sig i sin björnkostym för barnet, och tackar honom med en mystisk ekande röst.
Jag har varit inne på dethär spåret förra året, när jag svärmade för Michelins logotyp bibendum, men det är i filmer som denhär som de amerikanska varumärkesmaskotarna verkar på ett nästan shintoistiskt vis. Smokey är här näst intill synoym med Totoro från Miyasakis kända barnfilm, där smokey är belagd med egenskaper som liknar en naturandes: Totoro bor i ett Kamferträd, Smokie i en Skylt, Totoro ser till att grödorna växer, Smokie att eld aldrig går överstyr och bränner upp skogen.

Jag tyckte att detta var ett så fint exempel på hur religion och reklam agerar efter samma riktlinjer, och hur vi trots efter alla dessa år fortfarande har ett behov av folktron och naturreligionerna. Det var bara först efter postmodernismens intåg, som Smokie fick sin rättmätiga plats bland asagudarna, sittandes brevid Balder och en Frostiesballong.