I are Fangirl.

Som ni märker är det en hel del gå-igenom-länklistanposter i stället för "riktiga" bilder ritade av mig och sånt. Den låga bildpostningshalten beror på mitt aldeles för långa sommarlov och att jag i princip nästan enbart har skrivit manus nu på det senaste, och jobbat med filmen och annat litet smått och skoj ni får höra om snart. Under tiden så får jag faktiskt erkänna att jag tycker om att dela med mig av allt det roliga på min länklista, och är inte meningen med bloggen min att bjucka på det jag drar i mig, för det är väl också en del av processen. Ellerhurellerhurellerhur?

Så tills vidare vill jag ta och peppa Marlena Lampinens blogg Mmmarlena, som är sprängfylld av Psychmönsterbilder, Photoshoppningar, och hotta fangirlporträtt av Hermione. Till Marlena säger jag bara -Gör någonting i tryck! Nu! Jaa!

Att sova och drömma om Döda djur (del 1)

Jag tänkte gå lite i samma fotspår som Klubb Hanna, och simma runt lite mer i djurens magiska värld. Fast när Hanna tog en tripp till Skånes Djurpark och såg riktiga djur, så nöjde jag mig med den fejkade uppstoppade varianten, nämligen Biotopia!

Biotopia har jag starka minnen av att ha besökt när jag var liten, strax innan de stängde. Biotopia är egentligen gamla Biologiska muséet, en vacker gammal jugendbyggnad, som innehöll naturutställningar av det gamla gardet, nämligen mycket handskrivna lappar, mörkt trä, grumliga burkar, och feluppstoppade järvar. Inför Linnéjubiléet häromåret så hade de slagit upp portarna igen, självklart lite nyupphottat, med interaktiva utställningar, ljus och ljudeffekter, infopaneler av Sara Olausson, och en hel påbyggnadsdel, glasrutan täckt av en stor Ulla Fries-Gravering.
Det är alltid någonting som slår mig på hjärtesträngen när jag ser naturutställningar. För mig är det splittringen som uppstår när man ser de små båsen. Det skall föreställa natur, men ingenting rör på sig. Trots att allting i montern ser ut att vara på väg någonstans så står allting fridfullt stilla. Bara någon meter bakom slutar allting i en oljemålning av ett lappländskt fjäll.

Man slås konstant över hur overkligt allt känns. De uppstoppade djuren är inte ens särskilt mycket djur, utan mer möbler. De är i största del bara stoppning och sågspån med en djurpäls dragen över sig. Om man bara kollar en meter, så ser man ventilationstrummor, och ljusriggar runtomkring. Allting är lite för välkomponerat, den lappländska solnedgången är lite för airbrushat glänsande, och ljuset är lite för dramatiskt. Allt känns kusligt utomjordiskt, och man undrar om det verkligen är naturen man ställs inför, eller någonting helt annat. Det känns mer som om biologiska museer speglar vår bild av naturen mer än naturen själv. En värld som annars bara finns på vykort, och gamla hötorgsmålningar.

Tips! Pepp! Glädje! Dans!

Marcus Mårtenssons bilder räddade min dag. De är bara så sjukt peppande.

En gång i tiden var vi Ewoker, nu försöker vi vara bra 70-talsföräldrar med det går sådär, eller nåt.

Hej Bloggi. Jag tänkte bara flika lite att jag dyker upp lite i senaste nummret av Tecknaren, i en artikel de gjorde i samband med SPX. Granna bilder är det med. Annars är jag med i nya Galago med. Jag har inte läst den än, för att det är fel med min post eller nåt. Jag fixar det aldeles strax. I morgon blir det mer performance och andra saker som ger mig lagom mycket pepp för att få mig att rita tror jag. Jag har mest försökt fila på bra idéer till en uppföljare till Ewok Kings. Det är lite störigt att fortsätta på en serie som redan har blivit rätt så hyllad, och både ni som läser och jag har ganska stora förhoppningar/krav på hur storyn skall följas upp. Jag är ju ganska skeptisk över det lyckliga slutet som den första serien hade, då det kändes lite "nåja de fick en kärnfamilj och då blir allting bra". Och eftersom jag tycker att hyllande av kärnfamiljen, är lite på fel sida av höger/vänstermyntet, så undrar man lite. Nåja, vad vill ni se? Nu finns ju chansen att delta lite, och faktiskt bidra med lite bra idéer. Jag bjuckar på lite barnboksbilder från den där tiden då vi fortfarande var bra och visste vad vi höll på med.

Det är inte riktigt av nostalgi som jag postar dethär, trots att jag tror jag läste varenda en av den böckerna när jag var liten. Jag gillar den ganska raka rättframa och nästan lite skoningslösa känslan som böckerna har. Ingenting är onormalt, och ingenting är opolitiskt. Jag ser inga problem med att lära barnen var en korv kommer ifrån, eller vad farbrorn därborta på bänken är för något. Jag tror att Ewokbröderna skulle tillämpa någonting i denhär stilen i sin pedagogik.

Förresten, bilderna snodde jag här, och fler finns det att hämta!

/Skäggbein

Ähum

SLEEPING AND DREAMING OF FOOD(ATT SOVA OCH DRÖMMA OM MAT)
In production,
DigitalTBC mins.
Animation

INTRODUCTION
Comic book writer/artist Kolbeinn Karlsson once introduced his latest comic Sleeping and Dreaming of Food by saying that it's about sleeping and dreaming of food.We quite like that simple introduction to a story this rich and imaginative.In fact, we like the comic so much that we decided to make a short film out of it.The band Kallioinia got involved and they are currently producing an original soundtrack to complete our ambitious attempt.

Länk till Happy End Productions, som gör filmen här.
Kallioinia här.

Turtol Force Power

Efter en slö men ambitiös start, så är arbetet med Hatgubbe nr.4 i full gång. Jag lägger inte upp någonting riktigt än, men jag kan fresta att nästa nummer blir en tjockis (efter lite gnäll med Benny Björn) ett allstarnummer med inte bara mig och Hanna, utan fler kära återseenden till hatgubbevärlden, och lite nya doldisar!

Jag passade på att googla på att egogoogla för ett tag sedan, och hörde jag lite sus om att jag var någon sorts pionjärsfigur för hatgubbetecknandet. Det får jag nog lov att dementera, trots att det är inte känns särskilt viktigt, bara för att rätt skall vara rätt. Hatgubbeprojektet startades någon gång i det tidiga 90-talet i fansinet seriechock, och det var inspirerat av galagos hatgubbetävlingar 2004 nånting som hanna gjorde första nummret. Så vi är inga pionjärer, utan vi är bara ett gäng miffiga kids som inte kan uppfinna någonting nytt.

I ljuset av dessa nya sanningar, Njut av lite bilder at Törtels featuring Amy Diamond.

Number one Entertainment!

First Class Summer Bar

Bara någon dag efter att Crack-festivalen slutade så passade jag på att ta en vit vecka på Island, där jag mest gled runt i någon sorts passivt lull. Jag turistade lite, och hälsade på den del av min släkt som råkade vara i Reykjaviksområdet. Jag var lite för seg för att göra någonting som krävde en buss/bil utanför stan (inte så peppad på åtta timmars bilresor på trånga bergsstigar)

Så jag passade på att ta en mindre runda runt staden, och alla ställen jag kärade ner mig i vid min förra resa.

Number one American Golf Course

En av sakerna jag gillar mest är de lite nergågna kvarteren runt hamnen som ser i princip likadana ut ända sedan 20-talet. Enkla lite sura trähus dominerar områdena runt laugarveg, eller uppenbart provisoriska cementbyggnader som dödar lite islänningarnas försök att göra Reykjavik till en blingig jetset-kosmopolitstad. Trots att Reykjavik är en ren stad, så ligger stenskräp och byggnadsmaterial. Självklart var allt inringat av de obligatoriska stadsjeeparna.

Jag passade på att lämna staden en liten bit i alla fall. Här är vyn ifrån min farbrors stuga i Kjós, kanske en halvtimme ifrån huvudstaden. Det är lite lätt att se att se varför man lätt glömmer bort huvudstaden när man ser dethär. Städer är för suckers.

Förresten, något helt annat. Eftersom jag var borta under större delen av Juni, så är alla fansinbeställningar i en stor röra. Är det någon som inte fått sina beställningar, hör av er, så bockar jag av er.

/Kolb

Edens Crustgård

Heja! Som ni ser har jag inte skrivit särskilt mycket i bloggen den senaste månaden, men det är av en ganska duglig anledning, förutom min tendens att titta upp i taket och vissla i stället för att göra duktiga grejer. Jag har åkt med Galago till Crack-festivalen, en underbar liten festival som ägde rum i ett övergivet 1800-tals-fort i någon förort till Rom. Jag lämnar nog den största officiella utläggningen till andra bloggare, och jag tänkte mest rapportera att jag är tillbaka från min resa hel och ren, och är redo att rita serier som bara den.

Fast festivalen i sig var underbar. Jag är en ganska lat fottare, så ni får nöja sig med som inte innehåller folk eller nåt. Fast denhär hade faktiskt en hund.

Bilderna är ganska röriga och ruiniga, fast när man var där var man mest hänförd över hur otroligt skickligt uppstyrt allt var. Borgen hade varit squattad i ett tjugotal år, och hade i princip varenda bekvämlighet som ett modernt miniatyrsamhälle skulle kunna ha. Trots att man inte kunde klappa djuren, barnen eller väggarna utan att ha en våtservett till hands. Som tur är är jag inte särskilt sjåpig av mig när det gäller sådant, så jag gled runt som en liten kung. Det är lätt att bara snacka i timmar om fortet utan att nämna festivalen. Galago hade en liten longue (soffa) i ett hörn, fint spacklad med gamla galagonummer, ett distrobord, och en fräsig utställning med några av sveriges bästa tecknare (till exempel Kolbeinn Karlsson). Hur som helst var det en fantastisk liten vistelse, med en massa tjo och tjim tillsammans med tecknare i från serievärldens mörkaste och ljusaste hörn. En liten shout out till Valerio, Mariapia och den enorma stab med tecknare arrangörer och hangarounds som gjorde så pass lyckad. Yay!