Den Perfekta Stubben Feat: Hanna + Kolbeinn! (Del 3)

Än en gång var Hanna och Jag vilse i mörkret. Vi var omgivna av formklippta häckar och långa ekar som kastade hotfulla skuggor över våra förskrämda små figurer. Vi var verkligen i okänt land, vandrande på okända stigar.

Desperat för att äntligen sätta oss på kurs (och fördriva tiden innan döden tog oss snabbt och plötsligt) så började jag studera kartan, och försökte komma på vad som gick fel. Till min hjälp hade jag det mäktiga kartografiska verktyget "Microsoft Paint":

Kolbeinn: -Problemen började ju när vi feltolkade gallerns meddelande, men jag tror också att vårat möte med den onda stubben gjorde en hel del med denhär expeditionens moral.

Hanna: -Jag ryser fortfarande när jag tänker på den. Att vi ett ynka ögonblick skulle ha hyst några känslor för ett sånt monster ger mig kalla kårar...

Kolbeinn: -På den ljusa sidan, så är vi åtminstone på väg åt rätt håll, och om vi bara klarar oss helskinnade genom detta, så är vi vid stubben vid nolltid.

Hanna: -Helskinnade var ordet. Jag får bara känslan av att minsta felsteg här, och vi blir fast här för evigt....

Kolbeinn: (viskande) -Jag har hört att det finns vilda höns här, så det är bäst att vi inte pratar förrän vi är ute...

Hanna och Jag höll andan, och började tyst smyga framåt. Det prasslade i varje buske, och var vi än vände oss, så såg vi ett par små gula fågelögon som observerade oss stilla från mörkret.

Framför oss stod en avlång byggnad. Fåglarnas hjärta:

Hanna: -På dörren står det Dvärgpapegoja.

Kolbeinn: -Jag ser en liten porlande fontän!

Vi smög vidare, fullständigt ovilliga att veta vad som försegick i den lilla fontänen. Vilka hemligheter vi skulle ha lärt oss i fåglarnas våld lämnar jag till ett annat äventyr.

Vi smög tyst vidare som små indianer, fortfarande bevakade av det märkbara prasslet i buskarna, och ett och annat tyst kluckande.

Hanna: -En Labyrint!

Kolbeinn: -Det är helt klart att de testar oss. vi borde visa dem att vi inte är med på deras spel. att vi inte är som vilka som helst som de kan lura, och stänga in i sin papegojbur.

Vi smög tyst vidare tills det flourescerande ljuset av en lampa välkomnade oss tillbaka i livet. Vi hade undvikit döden, stirrat faran i vitögat. Nu var det bara stubben som väntade oss.

Hanna och Jag såg på varandra med bestämda blickar. Stubben skulle bli vår.

I en liten glänta fanns en syn för trötta ögon:

En Mäktig Brunn. Fanns det en bättre plats att samla visdom och förfriskningar? Hanna tyckte i alla fall det, och skyndade upp för de branta lövtäckta trapporna. Jag följde kort efter, och stirrade djupt in i brunnens mörka öga:

Kolbeinn: -Mäktiga brunn. Vi ber dig om vishet, vi ber dig om styrka.

Hanna: -Vi söker den perfekta stubben. Stubben som står över oss andra, själsligt som fysiskt.

Kolbeinn: -Mäktiga brunn, visa oss vägen genom skogen du vaktar.

Hanna: -Visa oss Epicentret av Stubbalisciousness. Visa oss vårt mäktiga mål.

Brunnen var tyst. Mördande tyst. Våra stjärnor hade fallit.

Modstulet vandrade vi vidare in i mörkret. Om det var något som brunnen hade att säga, så var det en sak:

-Ni hör inte hemma här.

Nu ser vi i en sekund på de två prickarna som försvinner i mörkret. Tänk på dem, när de famlar förbi grenar och snår. Tänk på deras tårar, då slanor piskar dem i ansiktet, och grus molar i deras skor. Tänk på i morgon, då sanningen avslöjar sig, då ljuset dagas.

Tänk på den fjärde, och avslutande delen i Jakten på den Perfekta Stubben

Signing out

Hanna + Kolb