En Stolt Mor

Jag har Precis fått tillbaka mitt Fotoskrapporträtt jag gjort åt Fotografen Christer Järeslätt. På fotot kan ni se en undertecknad posera stolt med en nyfödd fågel i famnen, tittandes stolt men barskt in i kameran.
Jag kanske skall förklara lite om vad dethär handlar om. Christer är nämligen i färd med det mastodontiska projektet att porträttera gräddan av den svenska tecknarskaran, (och jag är väl en grädda, antar jag) med sin snajdiga 20-talskamera, komplett med träbeslag och allt. På grund av att jag inte kan ett knyst om kameror, så kan jag inte riktigt förklara mer...
När fotot är taget, så skall vi tecknare rista på negativet med en penna (jag körde med en av mina fibrisar som tappat spetsen) för att få in en illustration i bilden. Det knepiga var att få till de vita tonerna, som jag var tvungen att peta in med en CD-markeringspenna på baksidan, och alltså rita runt alla mina små pälsstreck, vilket var en ren pina.
Resultatet var väl värt det, då det rena nöjet att bli plåtad av en så schysst kamera. Man kommer in i en annan stämning då man måste stå död och blickstill med en färdigfixerad min, så lång ifrån hejhopp-digitalfoton, då det gäller att bara peka och trycka av. (och få en fin bild av sina sneakers i farten...)
jag kan inte sluta tänka på bönderna i en av mina favoritfotoböcker Wisconsin Death Trip, som kommer så lång ifrån spontant fotografi som man bara kan komma. Där poserade bönderna barskt framför sina stugor, och höll hårt i sina snedtandade bebisar, med inga andra tankar i huvudet, förutom glädjen att ha fått leva i ett år till. En tid då fotografi inte ens var en konstform, utan ett rent torrt hantverk, men även på ett sätt en magisk handling där den kopparglänsande maskinen stal en gnutta av ens själ vid varje foto som togs, så det var bäst att det gjordes bra.
Jag höll i fågeln för glatta livet.