fredag, december 08, 2006

Den Perfekta Stubben feat: Hanna+Kolbeinn! (Del 2)

Min och Hannas stubbjakt har tagit en förvirrande vändning. Efter att ha haft att göra med en varnande Trädande, en Snorkig Havsnymf och en snygg neonfärgad förbudsskylt, så stod vi nu framför den nakna Gallern, och funderade över meddelandet han lämnat till oss:



Hanna: -Jag fattar inte.
Kolbeinn: -Vi kan se det såhär: Figuren till höger symboliserar Staten och Kapitalet, som lurar den hederliga arbetaren in i krigets fasor. Därav hans stora flinande ansikte, och killen med släggans skeptiska min.
Hanna: -uh-huh.
Kolbeinn: -Du och jag Hanna, är den hederlige arbetaren, och han som galler är en krigisk figur, så vi säger att han är soldaten. Som du ser så kommer soldaten in i bilden från vänster, så det som han säger är att vi borde svänga till vänster, och följa med honom.
Hanna: -Men på bilden visar han upp soldaten som Lurar arbetaren, därför säger han att vi inte borde lyda hans råd, och i stället följa vår proletära magkänsla, vända ryggen till kriget, och svänga till höger!
Kolbeinn: -Å andra sidan, det är Han som säger det, och därför borde vi vara medvetna om att han lurar oss. Därför går vi till Vänster, Mot Kriget!
Hanna: -Ja, vi är ju inga suckers!
Kolbeinn: -Och sen var det ju frågan vad vi skulle göra när vi kom till den lilla Blomsterflickan...



Hanna: -Här finns ju inte en stubbe i sikte!
Kolbeinn: -Jag är inte den förste att erkänna att jag hade fel, men jag kom på att när vi frågade honom, så gav han oss faktiskt hjälp, och eftersom vi gjorde det exakt motsatta, så är det ju helt naturligt att vi är åt helvete fel. Vi måste vara i andra ändan av parken vid dethär laget.
Hanna: -Jag hatar dig, och önskar att du aldrig blivit född.

Kolbeinn: -Jag vet. Jag har förstört allt det fina.
Hanna: -Precis.


Trots Hannas förestående myteri, så var vi tvungna att se oss om för att få vår bäring. Som tur var fanns det en stor kulle i närheten, som vi modstulet tågade mot.






Kolbeinn: -Kan man tänka sig att på de gamla mörka dagarna så var offentliga toaletter som denna det enda sättet för bögar att träffas.

Hanna: -Scaaary

Kolbeinn: -Tänka sig att det enda alternativet för dem var verkligen att sitta och lura som troll i buskar, och vänta på att en likasinnad dyker upp. En likasinnad, som lika gärna kan vara nynazist, våldtäktsman, eller rånare.



Kolbeinn: -Men när de hittade rätt så smet de upp för backen till den grekiska Amfiteatern! Undrar om parkförvaltningen hade planerat detta från första början.

Hanna: -OH MY GOD!



Hanna: -Shit det är ju Stubben ju!


När vi kom i närheten, däremot, så sänkte sig sorgen över våra mäktiga ansikten. Naturligtvis var detta en stubbe, men det var någonting fel. Den såg ut som en stubbe, men var fullkomligt bristfällig i formen och platsen. Det var inte den perfekt stubbe, utan en ond stubbe ditplacerad av mörkrets makter för att vilseleda oss i vårat sökande.

Den onda Skitstubben:- Hanna! Kolbeinn! Kom till mig! Sitt på min ovanligt plana yta! smek det pulserande neongröna gräset som omger mina rötter! Älska mig som den vackra stubben jag är! Älska mig! Äääääälska!

Vi vände bort våra huvuden i förakt. Vi kände ingenting annat än äckel över denna en gång så vackra varelse, som nu stod till ondskans förfogande. Vi var starka. Och om stubbens ord gjorde något som helst intryck på oss, så gjorde de oss ännu mer bestämda. Den perfekta stubben skulle bli vår.

Vi blickade ut mot horisonten:



Med en snabb titt på våran karta, och förhållandet till det lilla huset ni ser i förgrunden (som för övrigt innehåller ett oljeporträtt och en folkdräkt i en glasmonter) så såg vi nu vart vi var, och vart vi skulle. Stubben låg i andra änden av parken, men jag visste en genväg. Den ledde oss igenom:




Drottning Silvias Rosenträdgård. Jag visste att vi inte skulle gå säkra här, då jag hört historier om de gudlösheter som försigår här. Men det kunde jag inte berätta för Hanna. Inte ett ord.



Det avslutar vårat äventyr för denna gången. Vem vet vilka faror som lurar i buskarna och alléerna. Kommer vi att överleva farorna som lurar överallt, i trädgårdens burar och Labyrinter? Kommer vi någonsin att hitta den perfekta stubben?

Häng kvar för tredje delen av Den Perfekta Stubben

Signing out
Hanna + Kolb

3 kommentarer:

hanna p sa...

Herregud, här satt jag och trodde jag var säker. Nu kommer allt tillbaka, skräcken, oron, ängslan och den där jävla pirrande känslan i magen som bara vill ha mer, mer, mer. Äventyr & Spänning!
Kommer vi nånsin finna stubbish?

hanna p sa...

Part 3! Give it to meeeeeeeeee!
All this waiting is to much to
for a lil' gal to handleeeeeee!

Miss_Collie sa...

asså... ni KAN det där med cliffhangerzzzzz!