Jag hatar honom

Folk brukar garva när man landar på röven.

Förutom min lilla Fotografiska expedition i tisdags, så får jag lov att säga att den mer peppande upplevelserna var att Malmö Konstmuseum ställer ut Edstrandska Stiftelsens Stipendiater för 2006, och framför allt visade de Nathalie Djurbergs film "People tend to Laugh when you fall on your Butt"
Jag har haft mina ögon på Nathalie ända sen jag såg en underbar samling på hennes tidigare filmer på Uppsala Kortfilmsfestival.
(information om utställningen hittar ni här.)
Nathalie animerar i lera, och hennes filmer liknar de Östeuropeiska Leranimationerna som vi födda på 70 och 80-talet fick se. Så hennes filmer har alla en del av den klumpiga sorgliga känsla som syrar genom dessa filmer. Hon använder sig ofta av mytologiska motiv, som björnar, vargar och små flickor, men ofta med ett ganska våldsamt eller sexuellt resultat. Oftast brukar det röra sig om våra mörka drifter, men samtidigt är känslorna simpla och stämningen är oftast rätt så lekfull.
Denna film utspelar sig på ett torg i ett Mellanösternartat Claymationland. Vi får se Moriska valv (tonade i rosa lera). Historien kretsar kring en vanlig förbipasserande som tappar ett bananskal, något som uppmärksammas av två poliser, som turas om att misshandla honom för sina brott. Långa upprepningar av händelsen sker, där samma man tappar samma bananskal, men till slut mynnar allting ut i nån sorts lek, som känns lika oroväckande som misshandeln. Allt som allt en bra film, men känns kanske inte lika stark som hennes "Tiger Licking Girls Butt" som är ungefär som titlen beskriver den, komplett med fantastiskt motbjudande slickljud. I Filmen upprepas frasen "Why do i have an urge to do these things over and over again?" Någonting som summerar hennes arbete mer än väl.

Temadag!

Jag passade på att ta en dag ledigt, och plocka med mig min kamera (frikostigt lånad av Benjamin Stengård) och springa upp till Malmöhus slotts utställning om Nordiska Djur. Utställningen är lite av en relik ifrån forna tider, då stoppa upp djur ansågs vara en sund och hälsosam hobby för hela familjen, och jag misstänker att lite har gjorts i restaureringsväg. Så utställningen står kvar ganska så mycket i sitt originalskick, nämligen rådjur, rävar och älgar (bland annat) uppställda lite fint bland syntetbarr och med hötorgsmålningar av nordiska landskap. Man kan påminna sig om fotografen Björn Larsson eller Hiroshi Sugimoto som båda gjorde samma sak, med tanken att inte belysa djur i den "naturliga miljö" som museerna försöker återskapa, utan mer vår egen bild av naturen. Larsson gjorde för övrigt en utmärkt fotobok av hela grejen, där djur står uppställda framför små naturfonder, i poser där vi skall kunna uppskatta dess vildhet och frihet.

Färgprover!

I dag har jag suttit och förberett för min nästa serie, som jag tänkt att göra i ett gammalt fotoalbum från 60-talet. Just nu testar jag mina billiga billiga färgpennor, and i love it. Photoshop kan ta sig i brumman. Bilderna är inte från fotoalbumet självt, utan min trogna svarta skissbok...

Ful för Fulhetens skull

Nu är jag officiellt tillbaka i studion och mekkar, utställningar och fansin åsido. Jag sitter och mekkar på det som kommer att bli min nästa serie. Jag kan inte lova riktigt än vad den kommer att handla om, men jag garanterar att det antingen blir min mest udda serie hittils, och även min mest dirty. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det än. Mina serier har hittils haft sin beskärda del nakenscener och sexscener, men alltid under smakens alla regler. Jag har aldrig riktigt blivt sådär oprovocerat vidrig som jag ibland skulle vilja vara. Jag har lite av en spärr i mig när det gäller det, då jag alltid har ingången att man skall förstå varför mina karaktärer gör det de gör, och man skall på något sätt sympatisera med deras beslut. En annan sak är att jag har beslutat att göra den helt i färg, något som jag alltid velat göra, men det har känts värdelöst, då det bara blir dyrt att trycka.
Jag hade tänkt att nästa serie blir exklusiv för nätet, och den första hela serien jag tryckt på pappaserier.

Dancing in the Dark

Jag har precis sparkat av mig vägdammet efter min resa tillbaka till malmö. Jag har haft en veckas frist i uppsala efter utställningen, där jag koncentrerat mig på att göra så lite som möjligt, bara för att försöka ställa om mig själv från det frenetiska studiolivet jag levt.
I retrospekt är jag mycket nöjd med utställningen. Jag vet fortfarande inte
ifall vi lyckats sälja alla tavlor, men eftersom utställningen kommer att stå i två månader till finns det ingen anledning att oroa sig.
Själva utställningskvällen var en fin liten tillställning, då jag och klas spelade skivor och poserade i våra corpsesminkningar. En av de roligaste grejerna var att se vår film "dancing in the dark" i sin helhet. Vi spelade in

filmen i våras, och består av mig och klas, dansandes framför utvalda platser i pildammsparken (bland annat en malmö kommun-fontän, som projicerar bilder på springande hästar och duvor, samtidigt som högtalare på stranden spelar Vangelis.)
En av grejerna som verkligen satt med filmen är att oavsett vad vi spelade, så var klippningen och våra danssteg perfekt synkade. Jag spelade en låt med den kristna handdockan "Li´l Markie", och av någon anledning flöt våra corpsade kroppar perfekt i synk med hans jollranden. Är det inte magi, så vet jag inte.