Idag tänkte har jag gått runt med lunthögar och ljusstump i arkiven i Kolbeinn-grottan och rotat mig runt bland gamla hits och ohits. Jag fastnade från denhär gamlingen från mitt andra år på serieskolan, och jag hade precis gjort färdigt en serie om min barndomstid på island. Under den tiden var jag sprängfylld av nybörjarhybris, och man kunde precis urskilja en manisk glimt i mina ögon, glimten jag fick när jag insåg att jag kunde berätta i princip vad som helst, och göra det bra. Självbio (fiktiv självbio?) hade jag gjort, och jag höll på i hemlighet vid köksbordet med en biografiserie om Johnny Cash, och tiden när hans bror dog i en sågverksolycka (den serien tror jag aldrig kommer att se dagens ljus.) Och jag satt och kände att jag kunde ta vilken idé som helst och göra den till guld.
Under denna period så dök Knut Larsson in som gästlärare en vecka, och pratade drömlogik och berättarteknik. I mitt hybrisvirr hoppade jag på, och i slutändan fick en så stor kreativ förstoppning att jag inte kunde förmå mig själv till att göra den endaste lilla idé. Alla de här möjligheterna som jag storslaget hade skrutit för mig själv (och andra) över, svämmade liksom över och blockerade min stackars kreativa nerv. I slutändan kände jag att jag var tvungen att göra någonting åt det, så jag satte mig ner och gjorde en cut-up, när jag varvade Johnny cash och burzumtexter varannan, tills jag fick någonting som liknade ett manus. Sen tänkte jag att jag skulle illustrera det med de första idéerna jag fick.
Serien fick tack vare burzum heta "Tales from Hell", och eftersom en stor del av Cash-texterna kom från "the ballad of Ira hayes" så kom det automatiskt in indianer i soppan med. Så jag kom lite snabbt på att serien skulle handla om ett krig mellan Transexuella indianer, och Skateboardåkande Cowboys i helvetet. (jag minns att jag hade bataljscenerna perfekt utstakade i huvudet) berättat från perspektivet av en av Indianernas söner, som ser sin far (Ira Hayes) dö i kriget. Som ni ser hann jag bara två sidor innan det var dags att redovisa sina resultat, och peppen över serien dog lite efter det. Men jag får erkänna att dessa två sidor inte ser så fy skam ut med 2009 års glasögon. Det som fick mig att ta upp serien nu, är seriens berättare, som vi får se hållas upp av Hayes på andra sidan. Jag tyckte nämligen så mycket om karaktären, (vars utseende jag baserade på en av rapparna som anklagades för att spä på Pariskravallerna) att
jag lät honom ta huvudrollen i första utkastet av "In these Woods we are Ewok Kings" som jag skrev strax efter. Manuset såg mycket annorlunda ut då, och de två Ewokbröderna var bara två av en stor skara bifigurer. Det var ungen som var "kungen av Ewoker", något som jag smög in i mitten av den färdiga serien.
Det var mycket i Ewok Kings som såg annorlunda ut i första utkastet. Bland sakerna som ströks fanns te.x Ewokbrödernas syster; Spöket med de långa svarta tårna, som spelade melodica, tills förbipasserande föll till sömns, och det jag ångrar mest: Jag strök Ewokbrödernas matlagningsscen, som egentligen skulle varat i 10 sidor, och tryckte ner den till två rutor och ett knull. Jag ångrar väl det inte, (jag skulle inte pallat att rita en serie på 80 sidor under tidspress då, för att inte tala om omöjligheten att få in serien i galago) men idén måste jag klämma in någonstans. Till exempel i de miljoner böcker jag skall göra i framtiden.
.jpg)
