Klättriga Strukturer

På Konstresusen Ubuweb har det precis lagts upp fyra filmer av Gordon Matta-Clark, varav en av dem är Tree Dance, ett performance som utförs av honom och ett gäng assistenter i en enorm konstruktion av repstegar och nät uppe i toppen av ett högt träd. Det hela ser underbart ut, och fullständigt livsfarligt då det inte verkar finnas några säkerhetsanordningar alls att tala om. Se filmen här.

Baboooz

Än en gång är jag med i den eminenta nättidskriften Babian, detta nummer gästkurerat av finsmakaren Hanna P. Så förutom en hel serie från mig, så får ni även avnjuta serier av Karolina Bång, Johannes "Aggro" Torstensson, och Anna-Klara Molin! Läs den Här!

Skogscrust is the new Ewok!

Om de här Crustisarna också stjäl pajer från fönsterbleck, så svär jag att det nästa på min inköpslista är ett rutigt knyte, en pinne, och en hög hatt som är öppen som en burk i toppen. Jag har alltid velat vara en 20-talsluffare. Här vare länk!

Sentaiblindhet

Eftersom jag hade så roligt på Matti Kallioinens performance Gaslandet i maj, så fanns det ingen anledning att säga nej när det var dags att dra på sig spandexen ännu en gång. Nu inte som ett performance, utan för en spelning med bandet Kallioinia. Det skulle bli spelning på Magasin 3, och vad skulle göra en spelning bättre, än att ha statister i kroppstäckande Silverspandex som bara stod där och var söta.

Sentaidräkterna denna gång var de jag lyckades undvika på gaslandet. Då hade jag en plan dräkt som är lite tunnare, vilket betyder att de faktiskt gick att se ut igenom. Silverdräkterna däremot var ganska tjocka, så jag uppfattade på min höjd ljus.
Förutom att stå hjälplös på en och samma punkt, så vaggade vi lite fram och tillbaka på vissa låtar, och gjorde rörelser modell mindre. Det fina med dräkterna var förstås att man automatiskt tappar all känsla för sin egen individ. Man blir i stället inlullad i någon form av kollektivt mys, där man lever ut de få egenskaper man blir tilldelad. Väldigt små egenskaper, vid tanke på att alla skulle vara passiva på något sätt, men det är väldigt befriande att bara vara "Knubbige vinkaren" eller "den blyge" om än bara för en halvtimme.

Uppenbarligen var föreställningen fullsmockad. Men det visste ju inte jag, för jag såg på min höjd bara när det kom en fotograf upp i ansiktet på mig. (foton: Johanna Uddén)