Hanna: -Oh my god, vad är detdär?
Kolbeinn: -Jag har hört folksånger om detta tidigare. De kommer ut under de mörkaste nätter, och lyser i kapp i mörkret. Jag tror att det är nån sorts parningsrit.
Hanna: -Vi går närmare!
Kolbeinn: -Vi kanske inte borde störa dem, men samtidigt tror jag inte att vi kommer att överleva dethär om vi inte gör någonting drastiskt, och det snart!
Hanna: -Jepp. Plus att de kanske vet var stubben är.
Kolbeinn: -Eller går att äta. Vi har snart varit härute i en och en halv timme och vårat matförråd är snart slut!
Kolbeinn: -Näää, inte kan vi äta dem! De är ju aldeles för söta!
Hanna: -Ja, kolla bara på den lilla grejen som sitter där lite i utkanten!
Hanna + Kolb: -aaaaaaaaaaaw!
Kolbeinn: - De utstrålar ett sånt lugn. Jag blir aldeles varm.
Vi vilade en stund, skyddade av de stora lugna djuren. De hade ett underbart vackert läte, där när en började sjunga i en dov ton, så svarade de andra med att överträffa den förra genom att sjunga i ett ännu mörkare register. Så fortsatte de natten lång ända tills deras sång var ohörbar för mänskliga öron. Jag och Hanna somnade nästan av deras rogivande läten, och det mjuka varma ljuset från deras kroppar. Vi skulle ha somnat om inte Hanna hade upptäckt någonting på en av varelsernas skinn:
Det var nån sorts parasit som satt lite inkilad på varelsens hud. När vi lirkat bort den, så märkte vi att varelsen som tidigare lyst mycket svagt, plötsligt började skina som en hel sol.
Kolb+Hanna: -Oh my god!
Kolb: -Jag tror att den vill nånting..
Hanna: -Testa att ge den kartan! Ge den kartan!
Sagt och gjort. Direkt efter jag satt min lilla bok på djurets rygg, så började den glöda med ett utomjordligt intensivt sken. Skenet eskalerade mer och mer, tills det enda vi såg var vitt ljus och små gröna bloppar på våra hornhinnor. När våra ögon vant oss, så var ljuset borta, sånär som på en sak. En fibertunn glödande film av ljus, som sträckte sig ut i mörkret.
Den ledde oss till stubben.
Men så lätt skulle vi inte få den. Vi stod nu framför kulmen av vårat sökande. Vi stod i en glänta, omgiven av stubbliknande formationer. Det var inte någon tvekan om att vi hade nått vårat mål. Vi hade kämpat oss igenom strapats efter strapats, och framför oss väntade det sista och slutgiltiga provet på vår tro.
Vi stod framför Dödens Hus.
Inget kunde förbereda oss för detta. Nu stod vi framför kulmen av våra jordliga liv. Vi stod framför oändlighetens tomhet, Valhall, Sommarlandet, Svarga, Tír na nóg, Nangijala. Vi skulle gå igenom värre för att hitta den perfekta stubben.
Vi pressade våra förskräckta kroppar långsamt genom de mörka korridorerna. Överallt hördes små viskningar och rop. I bland såg vi små rörelser i ögonvrån, som direkt försvann när vi vände oss om.
På väggarna hängde primitiv stubbkonst från tidernas begynnelse. Det var den enda ledtråden som höll oss på spåret. Det, och känslan av att våra odödliga själar var i fara.
Men det var inte den enda konsten på väggarna. Råa och Brutala bilder hängde på väggarna, vittnande om de plågade själarna som vistades här. Varför kom ingen och mötte oss?
Plötsligt såg vi en vit skepnad närma sig längst bort i korridoren.
Hanna: -AAAAAAAAH!
Kolbeinn: -IIIIIIIIK!
Direkt efter den första gasten trätt fram, så stormade de plötsligt fram. Överallt och omkring oss fanns vandöda andar, svärmande omkring oss, hungriga efter våra odödliga själar.
Vi kämpade emot så länge som det gick, men var vi vände oss så fanns det ingen väg ut. Hanna flaxade vilt med sina armar för att slå bort de värsta fasorna. Jag var redan långt gången.
Kolbeinn: -Gå vidare utan mig... Hitta den perfekta stubben...
Hanna: -Kolbeinn! Noooooo!
Kolbeinn: -Jag kommer bara att sakta ned dig... Rädda dig själv Hanna!
Hanna: -Vi kommer att hitta stubben, Kolbeinn! Vi kommer att stå där på en solbestänkt äng, och stubben kommer att stå där framför oss...
Kolbeinn: -Jag ser den framför mig...
Hanna: -Det är en stubbe som andra stubbar, fast ändå inte. Det är stubben som är början och slutet för alla andra stubbar. Stubben som definierade stubbighet.
Kolbeinn: -Ja....
Hanna: -Dess linjer är helt fulländade. Ingenting motsvarar ytans planhet, rötterna är formade som det finaste rokokokrull.
Kolbeinn: -Jag... Ser en öppning där framme! Bär mig hanna!
Hanna: Sällan Stellan. Skydda ansiktet och spring, weenie!
Hanna: -En, två tre!
Hanna + Kolb: -AAAAAAAAA!
Vi drog halsduken och våra hoodies över ögonen och började springa mot den lilla öppningen, samtidigt som andarna ylade efter oss. Plötsligt sprang vi i kolmörker. Vi föll i tomma luften i vad som kunde vara år. Inget såg vi, inget kände vi förutom tomhet och kyla.
Sen landade vi.
Kolbeinn: -Jag tror jag har brutit något. Var är vi?
Hanna: -Kolbeinn...
Kolbeinn: -Den är visserligen rätt så perfekt på sitt eget sätt, men är det en stubbe?
Hanna: -Den är i princip en stubbe. Den är kapad på rätt sätt, men du har nog rätt i att den är lite för lång.
Kolbeinn: -Vad är detdär?
Hanna: -Nu börjar det likna nånting. Där har vi en stubbe som är värdig sitt namn.
Kolbeinn: -Den är ju ganska liten och futtig, för att inte tala om att den är ganska lik den onda stubben.
Hanna provsatt stubben, och konstaterade att den var enbart måttligt tillfredställande i stubbighet. Den kändes desperat.
Kolbeinn: -Frågan är inte om det inte är den onda stubben.
Vi vände oss om:
Kolbeinn: -Av alla himmelens sjungande serafer. Av alla guds härliga underverk.
Hanna: -Det är stubben.
Kolbeinn: -Det är stubben.
Den perfekta stubben stod framför oss två ynkliga självande människor. Våra ögon tårades inför dess magnifika pinn-gloria, i all dess assymetriska härlighet. Stubben var vår. Och nu var stubben vi. Och vi var stubben. Vi dyrkade den, och stubben dyrkade oss.
Det var kärlek. Det var fysisk och psykisk fulländan.
Efter att ha ställts inför det enda rätta, så sökte vi oss ut i mörkret för att jämföra de hemliga heliga ord stubben viskade i våra öron.
Orden skulle spridas vidare. De skulle bli grunden för någonting underbart.
Våra tomma hjärtan hade tömts från tvivel, och fyllts med gudomlig härlighet.
Vi vacklade iväg, och sökte vår väg hem. Solen hade gått upp.
Signing out:
Stubbein
Stubbhanna
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar