Pump it up until he is hard and he is Big!

Jag tänkte skriva en liten rad om en sjuk vän till mig, som har halkat in i lite dålig dager på sistone. Vi pratar nämligen om min käre vän Bibendum, även känd bland vanligt folk som däckjätten Michelins varumärkeslogotyp.

Jepp, det är lite såhär vi minns honom. Glatt springande, alltid på väg, i sina snärtiga små conversedojor. Han ser ut att springa mot oss, redo att sko våra bilar med ett helvulkaniserat leende på läpparna.

Bibendum skapades år 1898 av konstnären Marius "O´galop" Rousillon när cykeldäcksfabrikören André Michelin behövde en maskot för sitt företag. Idén sägs ha kommit från hans bror Édoard, som på kolonialutställningen i Lyons 1894 såg en skulptur av däck i som liknade en människa. "Ge den armar, sa Édoard. Så blir den en människa."

När kampanjen till slut skulle inledas, så sneglade dem på bryggeriet Gambrinus logotyp, Öljätten Gambrinus (kärleksbarnet mellan en jätte, och St.Gambrinus, Ölet och bryggeriernas skyddshelgon.) Där de stal hans fryntlighet, och som ni ser, hans triumfatoriska skål.

Här ser vi honom. Bara barnet. Som ni ser höjer han en bägare med spikar och krossat glas upp emot oss, glatt citerande Horatius: "Nunc est Bibendum", eller "Låtom oss dricka!" Som ni ser är han här på toppen av samhället, med sitt guldprydda feminina lillfinger, lapellerna utstickande från hans gummipansar. Cigarren, glasögonen, och hans gapande tomma huvudlösa inre, där han skulle förvara alla väghinder som de svagare konkurrenterna inte kunde ta. (ses brevid honom, gnälliga och knäckta.) Hans namn var då Gentlemannen Michelin, (eller den skrämmande kolonialhärskaren Michelin) kommer så klart från att han härstammar från en lång rad gummibaroner, med stora högar med avhuggna afrikanska händer på sitt samvete. Jag kan för övrigt ana ett annat adligt släktskap, nämligen att han verkar ha ärvt Venus av Willendorf´s gener:


Han har tagit sig igenom en hel del under seklet som har gått, bland annat hjälpte hans rotunda fysik till under kriget, där han anlitades som kartograf under Operation Overlord. Jag vill inte gå allför långt in i hans långa världsturné, så jag klipper kort till anledningen av artikeln:

Under 80-talet skedde en modernisering av logotypen, där den runda springande michelinmannen skapades. Borta var cigarren, och de små nätta skorna, (ersatta med ett par converse) och de mänskliga attributen. Nu var han en springande michelinman, aktiv, en livsnjutare! Det är här som jag ser honom i sitt yttersta, med ett genuint plastigt leende.(borta är hans onda industrialist-Hä-Hä-Garv) Jag vet att leendet känns falskt, men här utstrålar åtminstone han någon sorts genuin glädje. This man is a powerhouse. Hans mage är full av högoktanik åttiotalsmakt.

Skall vi ta oss en till och se vad som hände med honom?

1998, på Bibendums hundraårsdag så bestämde de sig för att modernisera honom snäppet ytterligare. Borta var även hans värmande däcklager som en gång i tiden skyddade honom mot vägarnas fasor. Han hade gått ner sig. Blivit svenne. Enligt ett Wikipediainlägg så sägs det att hans viktminskning beror på att företaget ändrade hans profil, och ville anpassa honom efter sina lite mindre sportbilsdäck. Det vi ser här är inte bara den nya och den gamla världens kapitalism, den skrattande monsterbaronen som blundar varje gång en åttaårig flicka fastnar i transportbältet, jämfört med serviceinriktade Stellan här på toppen. Ingen girig hängbuk, denhär killen tar hand om sig själv!

Självklart kan vi även se att idealen har ändrats. Det är inte längre socialt accepterat att vara tjock och fryntlig längre, såsom den rödkindade Gambrinusjättens tid är långt och länge förbi, och korpulens är nu för tiden synonymt med lättja och bristande självmedvetenhet (jämfört gamla tiders välstånd, livsglädje och sensualism) För att göra saken lite kort, den gamla michelinmannen förbränner. Den nya konsumerar.

Plus, nu med hans nya kropp, och hans lite längre skor, ser han inte lite lite lite...

Jepp. Skorna är där, kroppsformen är där, och likaså handgesten han gör. Tjoho. Detta nya maskulina ideal var förstås bara början av hans långa spiral nedåt. Ta bara en titt på 2007´s version:



Tjoho. Han blev en Mangaögd Ninja Turtle. Jag saknar Baronjäveln redan.

Oursler-testet

En av de sämsta sakerna jag tycker man kan posta på är de där små quizgrejerna där man svarar små korta frågor, om senaste filmen man sett, och så vidare, bara för att bjussa på någonting snabbt och enkelt om sig själv. Jag tänkte bryta lite mot den traditionen idag, och lägga upp ett test som jag själv faktiskt blev intresserad av, nämligen en del av konstnären Tony Ourslers samarbete med konstnärerna Kim Gordon (ni vet hon i sonic youth)och Karen Finley.
Testet är en serie av 21 frågor, och beskrivs bäst såhär:

"Test was written in the format of the famous psychological examination MMPI (Minneapolis Personality Inventory). The viewer is invited to answer statements relating to media, violence and the body with a simple true or false response. This work is designed to evoke a moment of self reflection in the viewer." (oursler)

Jag sket lite i det ändå, och formulerade mina svar, bara för att få ut lite mer av kakan. here goes:





1 - When in a crowd, i feel lost.

Nä, egentligen inte. Men däremot så känner jag mig däremot otroligt medveten om folkmassan. Man sitter ju hela tiden och dömmer sig själv, utefter vad massan skulle tänka när de ser mig och går förbi mig. Det känns inte riktigt som en jobbig grej heller, som att jag känner mig pressad. Mer som om man får en chans att leka med massans uppfattning av en. Detta däremot funkar bara när man är på topp. Om man mår som på när lite dåligt, då är en stor folkmassa av anonyma ansikten bara hemskt, och man vill bara låsa in sig i en filt.

2 - I Like to see all the way to the Horizon

Jorå, ja visst. Jag gillar att intala mig själv att det skall vara nån slags islandsgrej, men det är nog ganska allmänt för de flesta. Vem gillar inte storslagna mäktiga landskap? Varför fick pingvinresan så många besökare? Vilka vykort säljer bäst? Jag använder ändå island på samma sätt som alla gör när de drömmer sig bort någon stans. Det är det exotiska andra som drar oss till det. Vi bor i städer. Naturen främmande. Vi gillar naturen. Vi står på berg och viftar med flaggor.



3 - I feel connected to others when watching TV.

Nej, mer alienerad. Det mesta som går på Tv, är varken motsvarande mina åsikter eller mitt känsloläge. Jag blir sällan berörd av ett TV-program. Bara en upprörd sur gammal kärring, som gnäller över ungdomen idag. På så sätt kan jag väl säga ja till frågan, men med ett visst drag av antipati.



4 - The people that used to live here are still watching us.

Tror inte riktigt på tanken om att det finns någon sorts fysisk eftervärld, där generationer efter generationer av människor sitter och kollar på mig, och dömer mina steg. Men det är bara för att om jag dör så kommer jag till Valhall och blir toadoppad. Däremot så tror jag på att nån sorts del av mig kommer att leva kvar efter min död. Vad det är för del, kan jag däremot inte svara på. Jag tror däremot inte heller att det som lever kvar är kopplat till vår nivå av medvetande, eller tar en aktiv del av våra liv.


5 - God was responsible for the Diseases that made them sick

Usch nej. Hemska tanke.


6 - We are pioneers in a Dangerous place


Jag vet inte om pionjärer är det rätta ordet. Däremot så är allt vi gör svajigt och osäkert. När som helst kan jorden vända sig i sömnen, och all mänsklig historia är utraderad. Däremot så är det inte så mycket av ett ädelt syfte, att vi gör det vi gör. Vi bara gör det.


7 - Things are the same as they have always been


Näpp. Vi kan aldrig ens komma i närheten att föreställa oss hur det kan ha varit. Någonting, någonstans. Aldrig aldrig aldrig.

8 - At certain times, killing can´t be prevented

Jag kan inte riktigt säga någonting om det. Jag vet ganska lite om våld, eller att bli utsatt för det. Tanken om att ta ett liv, eller låta mitt bli taget är väldigt främmande, och väldigt läskigt. Det handlar inte riktigt om ett val, tror jag. Men överlag är våld aldrig bra för ditt och mitt välbefinnande.


9 - People are trying to take things from me.

Jag fäster mig sällan vid mina prylar. Det är kanske därför att jag sällan har mycket grejer omkring mig. Om nån skulle bryta sig in i min lägenhet, och sno allt jag hade, så skulle jag nog bli putt, men världen skulle inte gå under. Det kan ha med att göra att jag aldrig riktigt känt mig hemma i nån lägenhet. Fråga mig igen när jag är 40 och har en stabil tillvaro.


10 - This is my Lana.

Vad är en Lana? Du kan va Lana.



11 - It´s us or them.


Usch! Aldrig!

12 - Many history figures continue to affect us.


Jupp. Det gör dem ju. Men inte bara historiska figurer. Fiktiva figurer tar en enorm plats i folks hjärnor, särskilt 80-talisterna och framåt. Jag tror det snart är fysiskt möjligt att leva hela sitt liv utan att behöva engagera sig i en annan levande människas öde.

13 - I believe in things i see on TV.

Sorgligt men sant så tar jag ofta det jag hör på nyheterna osv. för givet. Jag gillar det inte, och jag vet att jag borde sålla mer kritiskt. I bland orkar man inte värja sig hela tiden, stänga av och göra något annat. Då sitter man där framför top model, och köper alla normer som matas in i en. Sen känner man sig smutsig.

I bland gillar jag att försöka klippa bort associationsbanden, och försöka se TV´n som om den levde ett eget liv. Det är ganska kul. Jag önskar att det skulle vara så, jämt, som bara en samling fina bilder utan symbolik. Och den skulle inte ha sånt inflytande över oss. I bland stänger jag också av ljudet, och sätter på en skiva. Det är lika roligt.

14 - They have more power than me.

I bland kan man bli så emotionellt avtrubbad att det enda som kan få mig att gråta är en sorglig film. Det skrämmer mig.

15 - Drugs make me feel like myself

Usch nej. Den jag är är jag, trots mina hämningar. Jag blir inte mer kolbeinn om jag skulle injicera diskmedel i överarmen och stirra på små blåa ploppar på hornhinnan. Det är inte precis som om det finns nån sorts idealiserat överjag längst inne i mig, bortom allt kött och alla hämningar.

16 - Sacrifices of the Past are helping us today.

Nä. Det är inte precis som om vi går i gamla fäders fotspår och bör hedra det. Starka individer blir alltid överhajpade i historieböckerna, i stället för kollektiva ansträngningar. (Det är fortfarande möjligt att romantisera Karl XII i fält, samtidigt som franska revolutionen alltid får ett blodkantat skimmer)

17 - This is the Center of the Earth

Lilla jag? Nääääääää!

18 - There is plenty of room here for my friends.

En ganska jobbig sak att säga, men man kan inte älska alla och enbart alla. Mina vänner får åka med i båten. Annars känner jag en diffus välvilja mot resten.

19 - When i throw things away, i will never see them again

Jepp. Jag tänker väldigt lite på vad jag lämnar kvar egentligen. Kaffesumpet jag kastar i soporna multnar och blir ett äpple som jag äter och slänger, multnar och blir en blomma som jag ger till nån jag gillar. Fast det behöver jag inte tänka på egentligen. Men det är en fin tanke.

20 - There are Spirits in our surroundings.

Japp. Det tror jag på. Däremot inte andarna av våra döda, men någonting annat än oss i alla fall. Om vi kan tro på djur, så är det bara arrogant att tro att vi är de enda i världen. Däremot tror jag att de i största lag skiter i oss, lite som våra vänner djuren, som vi sällan heller ser.

21 - Today, any resource can be turned into any other resource.

Rent torrt, Jepp, tveklöst. Och Strindberg den token försökte göra guld.

Sen så tog testet slut.

/Kolb

Den perfekta Kartan

Yessssssss. Innan jag börjar på den stora avslutningen på eposet, så tänkte jag passa på att färska upp oss i handlingen, och uppdatera den mäktiga kartan som ändå inte funkade förra gången, utan blev en oinzoomningsbar klodd.

Imorgon smäller det. Håll i er pojkar och flickor....

Den Perfekta Stubben Feat: Hanna + Kolbeinn (Del 4: - Den Perfekta Stubben!)

Hur som helst: Som ni minns så hade vi tagit oss oskadda igenom Höns-Mordor, och rådslog med vishetens brunn, som dissade oss genom att inte svara. Vi hade precis gjort oss redo för att vandra den sista svåra biten, när vi såg någonting märkligt:

Hanna: -Oh my god, vad är detdär?

Kolbeinn: -Jag har hört folksånger om detta tidigare. De kommer ut under de mörkaste nätter, och lyser i kapp i mörkret. Jag tror att det är nån sorts parningsrit.

Hanna: -Vi går närmare!

Kolbeinn: -Vi kanske inte borde störa dem, men samtidigt tror jag inte att vi kommer att överleva dethär om vi inte gör någonting drastiskt, och det snart!

Hanna: -Jepp. Plus att de kanske vet var stubben är.

Kolbeinn: -Eller går att äta. Vi har snart varit härute i en och en halv timme och vårat matförråd är snart slut!

Kolbeinn: -Näää, inte kan vi äta dem! De är ju aldeles för söta!

Hanna: -Ja, kolla bara på den lilla grejen som sitter där lite i utkanten!

Hanna + Kolb: -aaaaaaaaaaaw!

Kolbeinn: - De utstrålar ett sånt lugn. Jag blir aldeles varm.

Vi vilade en stund, skyddade av de stora lugna djuren. De hade ett underbart vackert läte, där när en började sjunga i en dov ton, så svarade de andra med att överträffa den förra genom att sjunga i ett ännu mörkare register. Så fortsatte de natten lång ända tills deras sång var ohörbar för mänskliga öron. Jag och Hanna somnade nästan av deras rogivande läten, och det mjuka varma ljuset från deras kroppar. Vi skulle ha somnat om inte Hanna hade upptäckt någonting på en av varelsernas skinn:

Det var nån sorts parasit som satt lite inkilad på varelsens hud. När vi lirkat bort den, så märkte vi att varelsen som tidigare lyst mycket svagt, plötsligt började skina som en hel sol.

Kolb+Hanna: -Oh my god!

Kolb: -Jag tror att den vill nånting..

Hanna: -Testa att ge den kartan! Ge den kartan!

Sagt och gjort. Direkt efter jag satt min lilla bok på djurets rygg, så började den glöda med ett utomjordligt intensivt sken. Skenet eskalerade mer och mer, tills det enda vi såg var vitt ljus och små gröna bloppar på våra hornhinnor. När våra ögon vant oss, så var ljuset borta, sånär som på en sak. En fibertunn glödande film av ljus, som sträckte sig ut i mörkret.

Den ledde oss till stubben.

Men så lätt skulle vi inte få den. Vi stod nu framför kulmen av vårat sökande. Vi stod i en glänta, omgiven av stubbliknande formationer. Det var inte någon tvekan om att vi hade nått vårat mål. Vi hade kämpat oss igenom strapats efter strapats, och framför oss väntade det sista och slutgiltiga provet på vår tro.

Vi stod framför Dödens Hus.

Inget kunde förbereda oss för detta. Nu stod vi framför kulmen av våra jordliga liv. Vi stod framför oändlighetens tomhet, Valhall, Sommarlandet, Svarga, Tír na nóg, Nangijala. Vi skulle gå igenom värre för att hitta den perfekta stubben.

Vi pressade våra förskräckta kroppar långsamt genom de mörka korridorerna. Överallt hördes små viskningar och rop. I bland såg vi små rörelser i ögonvrån, som direkt försvann när vi vände oss om.

På väggarna hängde primitiv stubbkonst från tidernas begynnelse. Det var den enda ledtråden som höll oss på spåret. Det, och känslan av att våra odödliga själar var i fara.

Men det var inte den enda konsten på väggarna. Råa och Brutala bilder hängde på väggarna, vittnande om de plågade själarna som vistades här. Varför kom ingen och mötte oss?

Plötsligt såg vi en vit skepnad närma sig längst bort i korridoren.

Hanna: -AAAAAAAAH!

Kolbeinn: -IIIIIIIIK!

Direkt efter den första gasten trätt fram, så stormade de plötsligt fram. Överallt och omkring oss fanns vandöda andar, svärmande omkring oss, hungriga efter våra odödliga själar.

Vi kämpade emot så länge som det gick, men var vi vände oss så fanns det ingen väg ut. Hanna flaxade vilt med sina armar för att slå bort de värsta fasorna. Jag var redan långt gången.

Kolbeinn: -Gå vidare utan mig... Hitta den perfekta stubben...

Hanna: -Kolbeinn! Noooooo!

Kolbeinn: -Jag kommer bara att sakta ned dig... Rädda dig själv Hanna!

Hanna: -Vi kommer att hitta stubben, Kolbeinn! Vi kommer att stå där på en solbestänkt äng, och stubben kommer att stå där framför oss...

Kolbeinn: -Jag ser den framför mig...

Hanna: -Det är en stubbe som andra stubbar, fast ändå inte. Det är stubben som är början och slutet för alla andra stubbar. Stubben som definierade stubbighet.

Kolbeinn: -Ja....

Hanna: -Dess linjer är helt fulländade. Ingenting motsvarar ytans planhet, rötterna är formade som det finaste rokokokrull.

Kolbeinn: -Jag... Ser en öppning där framme! Bär mig hanna!

Hanna: Sällan Stellan. Skydda ansiktet och spring, weenie!

Hanna: -En, två tre!

Hanna + Kolb: -AAAAAAAAA!

Vi drog halsduken och våra hoodies över ögonen och började springa mot den lilla öppningen, samtidigt som andarna ylade efter oss. Plötsligt sprang vi i kolmörker. Vi föll i tomma luften i vad som kunde vara år. Inget såg vi, inget kände vi förutom tomhet och kyla.

Sen landade vi.

Kolbeinn: -Jag tror jag har brutit något. Var är vi?

Hanna: -Kolbeinn...

Kolbeinn: -Den är visserligen rätt så perfekt på sitt eget sätt, men är det en stubbe?

Hanna: -Den är i princip en stubbe. Den är kapad på rätt sätt, men du har nog rätt i att den är lite för lång.

Kolbeinn: -Vad är detdär?

Hanna: -Nu börjar det likna nånting. Där har vi en stubbe som är värdig sitt namn.

Kolbeinn: -Den är ju ganska liten och futtig, för att inte tala om att den är ganska lik den onda stubben.

Hanna provsatt stubben, och konstaterade att den var enbart måttligt tillfredställande i stubbighet. Den kändes desperat.

Kolbeinn: -Frågan är inte om det inte är den onda stubben.

Vi vände oss om:

Kolbeinn: -Av alla himmelens sjungande serafer. Av alla guds härliga underverk.

Hanna: -Det är stubben.

Kolbeinn: -Det är stubben.

Den perfekta stubben stod framför oss två ynkliga självande människor. Våra ögon tårades inför dess magnifika pinn-gloria, i all dess assymetriska härlighet. Stubben var vår. Och nu var stubben vi. Och vi var stubben. Vi dyrkade den, och stubben dyrkade oss.

Det var kärlek. Det var fysisk och psykisk fulländan.

Efter att ha ställts inför det enda rätta, så sökte vi oss ut i mörkret för att jämföra de hemliga heliga ord stubben viskade i våra öron.

Orden skulle spridas vidare. De skulle bli grunden för någonting underbart.

Våra tomma hjärtan hade tömts från tvivel, och fyllts med gudomlig härlighet.

Vi vacklade iväg, och sökte vår väg hem. Solen hade gått upp.

Signing out:

Stubbein

Stubbhanna