GOTT NYTT ÅR FRÅN PAPPASERIER!

Jag tänkte bara ringa in 2007 för mig med denna hälsning från mitt hjärta till erat. Det är du och jag, i den cyanblå himlen. För evigt.

Ett underbart litet Konstverk

Sista sidan av dokutidningen RE:public service gjorde min dag. Som ni minns gjorde jag ett omslag åt bandet Postkontoret i somras, och nu börjar rescensionerna ramla in:

Serietecknaren Kolbeinns omslag är underbara små konstverk i form av vajande rågåkrar och mjuka figurer med morotsnäsor.

Nä, nu rodnar jag sådär igen... Gulle dig Paulina Bylén. Sitt där och gör min jul du bara....

Träd, djur, små grejer, medaljongtapeter, getter, gamla tanter, stenar.

Den Perfekta Stubben Feat: Hanna + Kolbeinn! (Del 3)

Än en gång var Hanna och Jag vilse i mörkret. Vi var omgivna av formklippta häckar och långa ekar som kastade hotfulla skuggor över våra förskrämda små figurer. Vi var verkligen i okänt land, vandrande på okända stigar.

Desperat för att äntligen sätta oss på kurs (och fördriva tiden innan döden tog oss snabbt och plötsligt) så började jag studera kartan, och försökte komma på vad som gick fel. Till min hjälp hade jag det mäktiga kartografiska verktyget "Microsoft Paint":

Kolbeinn: -Problemen började ju när vi feltolkade gallerns meddelande, men jag tror också att vårat möte med den onda stubben gjorde en hel del med denhär expeditionens moral.

Hanna: -Jag ryser fortfarande när jag tänker på den. Att vi ett ynka ögonblick skulle ha hyst några känslor för ett sånt monster ger mig kalla kårar...

Kolbeinn: -På den ljusa sidan, så är vi åtminstone på väg åt rätt håll, och om vi bara klarar oss helskinnade genom detta, så är vi vid stubben vid nolltid.

Hanna: -Helskinnade var ordet. Jag får bara känslan av att minsta felsteg här, och vi blir fast här för evigt....

Kolbeinn: (viskande) -Jag har hört att det finns vilda höns här, så det är bäst att vi inte pratar förrän vi är ute...

Hanna och Jag höll andan, och började tyst smyga framåt. Det prasslade i varje buske, och var vi än vände oss, så såg vi ett par små gula fågelögon som observerade oss stilla från mörkret.

Framför oss stod en avlång byggnad. Fåglarnas hjärta:

Hanna: -På dörren står det Dvärgpapegoja.

Kolbeinn: -Jag ser en liten porlande fontän!

Vi smög vidare, fullständigt ovilliga att veta vad som försegick i den lilla fontänen. Vilka hemligheter vi skulle ha lärt oss i fåglarnas våld lämnar jag till ett annat äventyr.

Vi smög tyst vidare som små indianer, fortfarande bevakade av det märkbara prasslet i buskarna, och ett och annat tyst kluckande.

Hanna: -En Labyrint!

Kolbeinn: -Det är helt klart att de testar oss. vi borde visa dem att vi inte är med på deras spel. att vi inte är som vilka som helst som de kan lura, och stänga in i sin papegojbur.

Vi smög tyst vidare tills det flourescerande ljuset av en lampa välkomnade oss tillbaka i livet. Vi hade undvikit döden, stirrat faran i vitögat. Nu var det bara stubben som väntade oss.

Hanna och Jag såg på varandra med bestämda blickar. Stubben skulle bli vår.

I en liten glänta fanns en syn för trötta ögon:

En Mäktig Brunn. Fanns det en bättre plats att samla visdom och förfriskningar? Hanna tyckte i alla fall det, och skyndade upp för de branta lövtäckta trapporna. Jag följde kort efter, och stirrade djupt in i brunnens mörka öga:

Kolbeinn: -Mäktiga brunn. Vi ber dig om vishet, vi ber dig om styrka.

Hanna: -Vi söker den perfekta stubben. Stubben som står över oss andra, själsligt som fysiskt.

Kolbeinn: -Mäktiga brunn, visa oss vägen genom skogen du vaktar.

Hanna: -Visa oss Epicentret av Stubbalisciousness. Visa oss vårt mäktiga mål.

Brunnen var tyst. Mördande tyst. Våra stjärnor hade fallit.

Modstulet vandrade vi vidare in i mörkret. Om det var något som brunnen hade att säga, så var det en sak:

-Ni hör inte hemma här.

Nu ser vi i en sekund på de två prickarna som försvinner i mörkret. Tänk på dem, när de famlar förbi grenar och snår. Tänk på deras tårar, då slanor piskar dem i ansiktet, och grus molar i deras skor. Tänk på i morgon, då sanningen avslöjar sig, då ljuset dagas.

Tänk på den fjärde, och avslutande delen i Jakten på den Perfekta Stubben

Signing out

Hanna + Kolb

Nuutti!

Jobbet serien pressar vidare lite långsammare än vanligt. Denna gång för att jag för en gångs skull inte jobbar mot en deadline, utan jag har all tid i världen på mig att larva mig så mycket jag vill. Jag försöker komma på ifall det är en bra eller dålig grej.

Jag har i alla fall kommit två bra femtedelar in i den, och jag förväntas att lägga på gasen när terminen börjar dra mot sitt slut. Jag skulle vilja lägga upp fler bilder, men inom god tid, för att tänk på att hela klabbet kommer att publiceras på Pappaserier när den är klar ändå, och jag vill inte röja storyn. Här får ni en illustration i stället. Hoppas den kittlar aptiten lite.

Den Perfekta Stubben feat: Hanna+Kolbeinn! (Del 2)

Min och Hannas stubbjakt har tagit en förvirrande vändning. Efter att ha haft att göra med en varnande Trädande, en Snorkig Havsnymf och en snygg neonfärgad förbudsskylt, så stod vi nu framför den nakna Gallern, och funderade över meddelandet han lämnat till oss:

Hanna: -Jag fattar inte.

Kolbeinn: -Vi kan se det såhär: Figuren till höger symboliserar Staten och Kapitalet, som lurar den hederliga arbetaren in i krigets fasor. Därav hans stora flinande ansikte, och killen med släggans skeptiska min.

Hanna: -uh-huh.

Kolbeinn: -Du och jag Hanna, är den hederlige arbetaren, och han som galler är en krigisk figur, så vi säger att han är soldaten. Som du ser så kommer soldaten in i bilden från vänster, så det som han säger är att vi borde svänga till vänster, och följa med honom.

Hanna: -Men på bilden visar han upp soldaten som Lurar arbetaren, därför säger han att vi inte borde lyda hans råd, och i stället följa vår proletära magkänsla, vända ryggen till kriget, och svänga till höger!

Kolbeinn: -Å andra sidan, det är Han som säger det, och därför borde vi vara medvetna om att han lurar oss. Därför går vi till Vänster, Mot Kriget!

Hanna: -Ja, vi är ju inga suckers!

Kolbeinn: -Och sen var det ju frågan vad vi skulle göra när vi kom till den lilla Blomsterflickan...

Hanna: -Här finns ju inte en stubbe i sikte!

Kolbeinn: -Jag är inte den förste att erkänna att jag hade fel, men jag kom på att när vi frågade honom, så gav han oss faktiskt hjälp, och eftersom vi gjorde det exakt motsatta, så är det ju helt naturligt att vi är åt helvete fel. Vi måste vara i andra ändan av parken vid dethär laget.

Hanna: -Jag hatar dig, och önskar att du aldrig blivit född.

Kolbeinn: -Jag vet. Jag har förstört allt det fina.

Hanna: -Precis.

Trots Hannas förestående myteri, så var vi tvungna att se oss om för att få vår bäring. Som tur var fanns det en stor kulle i närheten, som vi modstulet tågade mot.

Kolbeinn: -Kan man tänka sig att på de gamla mörka dagarna så var offentliga toaletter som denna det enda sättet för bögar att träffas.

Hanna: -Scaaary

Kolbeinn: -Tänka sig att det enda alternativet för dem var verkligen att sitta och lura som troll i buskar, och vänta på att en likasinnad dyker upp. En likasinnad, som lika gärna kan vara nynazist, våldtäktsman, eller rånare.

Kolbeinn: -Men när de hittade rätt så smet de upp för backen till den grekiska Amfiteatern! Undrar om parkförvaltningen hade planerat detta från första början.

Hanna: -OH MY GOD!

Hanna: -Shit det är ju Stubben ju!

När vi kom i närheten, däremot, så sänkte sig sorgen över våra mäktiga ansikten. Naturligtvis var detta en stubbe, men det var någonting fel. Den såg ut som en stubbe, men var fullkomligt bristfällig i formen och platsen. Det var inte den perfekt stubbe, utan en ond stubbe ditplacerad av mörkrets makter för att vilseleda oss i vårat sökande.

Den onda Skitstubben:- Hanna! Kolbeinn! Kom till mig! Sitt på min ovanligt plana yta! smek det pulserande neongröna gräset som omger mina rötter! Älska mig som den vackra stubben jag är! Älska mig! Äääääälska!

Vi vände bort våra huvuden i förakt. Vi kände ingenting annat än äckel över denna en gång så vackra varelse, som nu stod till ondskans förfogande. Vi var starka. Och om stubbens ord gjorde något som helst intryck på oss, så gjorde de oss ännu mer bestämda. Den perfekta stubben skulle bli vår.

Vi blickade ut mot horisonten:

Med en snabb titt på våran karta, och förhållandet till det lilla huset ni ser i förgrunden (som för övrigt innehåller ett oljeporträtt och en folkdräkt i en glasmonter) så såg vi nu vart vi var, och vart vi skulle. Stubben låg i andra änden av parken, men jag visste en genväg. Den ledde oss igenom:

Drottning Silvias Rosenträdgård. Jag visste att vi inte skulle gå säkra här, då jag hört historier om de gudlösheter som försigår här. Men det kunde jag inte berätta för Hanna. Inte ett ord.



Det avslutar vårat äventyr för denna gången. Vem vet vilka faror som lurar i buskarna och alléerna. Kommer vi att överleva farorna som lurar överallt, i trädgårdens burar och Labyrinter? Kommer vi någonsin att hitta den perfekta stubben?

Häng kvar för tredje delen av Den Perfekta Stubben

Signing out
Hanna + Kolb

En Stolt Mor

Jag har Precis fått tillbaka mitt Fotoskrapporträtt jag gjort åt Fotografen Christer Järeslätt. På fotot kan ni se en undertecknad posera stolt med en nyfödd fågel i famnen, tittandes stolt men barskt in i kameran.
Jag kanske skall förklara lite om vad dethär handlar om. Christer är nämligen i färd med det mastodontiska projektet att porträttera gräddan av den svenska tecknarskaran, (och jag är väl en grädda, antar jag) med sin snajdiga 20-talskamera, komplett med träbeslag och allt. På grund av att jag inte kan ett knyst om kameror, så kan jag inte riktigt förklara mer...
När fotot är taget, så skall vi tecknare rista på negativet med en penna (jag körde med en av mina fibrisar som tappat spetsen) för att få in en illustration i bilden. Det knepiga var att få till de vita tonerna, som jag var tvungen att peta in med en CD-markeringspenna på baksidan, och alltså rita runt alla mina små pälsstreck, vilket var en ren pina.
Resultatet var väl värt det, då det rena nöjet att bli plåtad av en så schysst kamera. Man kommer in i en annan stämning då man måste stå död och blickstill med en färdigfixerad min, så lång ifrån hejhopp-digitalfoton, då det gäller att bara peka och trycka av. (och få en fin bild av sina sneakers i farten...)
jag kan inte sluta tänka på bönderna i en av mina favoritfotoböcker Wisconsin Death Trip, som kommer så lång ifrån spontant fotografi som man bara kan komma. Där poserade bönderna barskt framför sina stugor, och höll hårt i sina snedtandade bebisar, med inga andra tankar i huvudet, förutom glädjen att ha fått leva i ett år till. En tid då fotografi inte ens var en konstform, utan ett rent torrt hantverk, men även på ett sätt en magisk handling där den kopparglänsande maskinen stal en gnutta av ens själ vid varje foto som togs, så det var bäst att det gjordes bra.
Jag höll i fågeln för glatta livet.

Manligheten hos Manliga Män

Det har varit väldigt mycket maskulinitet i mina serier på sistone, så jag skulle vilja spegla det i Fotografen Bjorn Venos fotoserie "Sirkel". Han beskriver dem bäst själv:

"My body of work 'Sirkel', is a set of self-portraits that explores notions of masculinity, they are inspired by memories and feelings from my childhood as well as my present state of mind."

Jag kan inte göra något annat än att känna igen mig...

(under tiden kan jag passa på att påminna pappaseriers läsare att det faktiskt är Jul snart, och mina väggar känns väldigt tomma...)