DEN PERFEKTA STUBBEN feat:Hanna+Kolbeinn! (Del 1)

På en fest hemma hos Loka och Benjamin härom veckan gav Niklas Asker mig ett oemotståndligt erbjudande. Jag skulle bli fotograferad till ett porträtt (mer om det nån annan gång) och var i desperat behov av en dramatisk men ändå Kolbeinnartad plats att få en bild tagen på. Niklas kom med svaret jag trånade efter:

-Menvänta, om du går in i Pildammsparken genom huvudingången, och sen framåt tills du kommer till en korsning. Då går du till höger, vänster, och sen en bit in i skogen. Brevid en liten stuga finns den perfekta stubben!

D E N P E R F E K T A S T U B B E N

Smaka på ordet! Hur kan man inte vilja se hur den perfekta stubben ser ut? Hur kan man missa ett sånt tillfälle?

Jag bidade min tid, ända tills jag visste att den perfekta Stubbdagen hade slagit in. Det tog runt en vecka, men då var jag fullt mentalt förberedd att konfronteras med Stubben "S".

Beväpnad med Mandom, mod, Hanna P, och en snajdig hemritad karta, så stod vi plötsligt där framför Pildammsparkens väldiga port:

Vi stod ett tag och försökte visualisera den perfekta stubben framför oss. Enligt Hanna var stubben en perfekt rund stubbe som ett gäng djur skulle kunna sätta en rutig filt på, och ha en mäktig picnic. Det lät mäkta fint, men själv fantiserade jag om en enorm urstubbe, med slingrande rötter och grenar, stor som jag själv var lång. Och som ni kan se så var det inte Picnic man tänkte på när man stod där framför portarna....

Hittils verkade Niklas inte dra oss vid näsan. Vi skulle behöva svänga åt höger vid den lilla porlande pumpen, och fortsätta runt på höger sida om sjön. Allt verkade vara frid och fröjd, men våra sinnen förmörkades av den illavarslande månen som grinade ned på oss:Med en otäck känsla i magen kämpade vi vidare förbi stora klasar med gäss som stirrade på oss två hjältar med ondsinta blickar. Vi var verkligen ovälkomna turister i ett främmande land, där det när som helst skulle kunna hoppa fram en illvillig fågel, och stjäla våran svindyra kamera, och vår heder och mödom. I alla fall kändes det så, tills jag såg en bekant syn:

Jepp. Denna lilla trädande har jag haft en liten Konfrontation på min förra utflykt till pildammsparken. Däremot blir det ingen spontandans i träden denna gång. Han varnade oss om att framför oss väntade en stig kantad av skräck och fasa.

Vi lät inte sådana tomma hot sinka oss, utan kämpade morskt vidare, tills vi insåg att vi var vilse. Fullkomligt vilse.

Kolbeinn: -Hanna, jag tror vi är helt otroligt fullständigt vilse.

Vi stod ett tag och famlade i mörkret och smågnabbades, vilket resulterade i att Jag förlorade min post som kartläsare. Men Hanna förlät mig när vi såg ett gudomligt skimrande ljus i fjärran:

Framför oss i en dunge upplyst av kommunala moodlights stod nämligen havsnymfen Galathea och poserade håglöst mot en bautasten. Om någon skulle kunna vägen till den perfekta stubben, så skulle det vara hon. Hon hade ju varit på de sju haven och grejer.

Galathea hade tyvärr bara hört sagor om den mäktiga stubben, och kunde egentligen inte hjälpa oss. Hon gav oss en nedlåtande blick, och refererade oss till hennes polare en bit bort, Den homoerotiska döende Gallern.

Vi stannade framför en snygg fiskeförbudsskylt för att värma oss i dess betryggande neonglöd. Plötsligt hörde vi en harkling!

Jag vände mig om, och fann mig stirrande upp i en brygga.
Jag får tillägga att detta inte var vilkens brygga som helst. Vi kände oss lite hotade, men tittade upp i hans helighet, och ställde så ödmjukt som möjligt vår fråga:

Kolb+Hanna (i kör): -Åh du ädle helt otroligt nakne galler! Säg oss vart vi kan hitta den perfekta stubben!

Han svarade oss inte. Däremot så såg han lugnt på oss med sina milda krigarögon, spände sina mäktiga lår, och pekade med tån ner mot sin sockel:

Det var helt klart en ledtråd. Men vad betyder den? Se svaret, och mer i den spännande fortsättningen nästa vecka!

Signing out

Hanna + Kolb