Mina serier har tendens att vara rätt så tysta. Det beror på till en stor del att jag gillar att lämna mycket öppet för läsaren att tolka fritt, och bygga sin egen bild av serien. Det betyder däremot inte att det jag gör är befriat från textarbete. Jag tycker inte om att skriva manus särskilt mycket, utan det händer oftare att jag associationsskriver, och använder cut-ups och liknande för att få till ett händelseförlopp som jag tycker känns passande. Oftast är det enstaka ord och meningar som gör det, som till exempel i Ewok Kings fall, så var det meningen "Då gör det honom till kungen av Ewoker", en rad jag läste i en bloggpostning om Friedrich Hundertwassers arkitektur.
Anledningen till att jag gör denhär posten är att jag har grävt lite i gamla serier, och försökt hitta lite guldkorn som jag glömt bort när serien väl är ritad. En av serierna jag fastnade för är "Den Svarta Sjön" som jag tecknade till Galago #93, som jag kände dels blev lite kort, och dels rätt så annorlunda i förhållande till hur texten utformade sig från början. Så vad jag tänker göra är att bjuda på några bitar av manuset, bara för att visa lite hur det såg ut som ax i stället för limpa.
Jag föddes till den här världen som den vidrige han har sitt näste någonstans runt den svarta sjön ångorna från klipporna gör honom dåsig hans näste är i pyramidrummet vid den svarta sjön häckar fåglarna, som han slumpmässigt förstör bandet spelar vid sjökanten. han bevakar dem avundsjukt
den vidrige bor i klipprummet
runt den svarta sjön samlas däggdjur den vidrige
Fältet är fullt med fåglar, så långt som ögat kan se Fåglarna flyger alla iväg, kaosartat tumult. Den vidrige springer genom fågelskaran och viftar med armarna han har en fågel i munnen, han är vildögd
En näsapa med pyttesmå händer spelar musik. Närbild av hans trötta ögon sången handlar om fåglar och den vidrige som bor i berget
En stor svart sjö, omgiven av röd jord
De vackraste blommorna växer här vi bor i en pyramid mitt i skogen det ryker från sprickor i marken omkring oss dimma allt är tyst I sjön sitter fåglar. De ser inte ut att röra sig.
Den svarta sjön, omgiven av röd jord. Här växer de vackraste blommorna. I sjön bor fåglar, men de verkar inte röra sig. Ibland så täcker de hela sjön. Omkring oss är det dimma, men vi hör musiken. Musikerna är gamla och trötta, men de slutar inte spela. Ibland kommer tjejerna och dansar till musiken. De brukar för det mesta hålla sig för sig själva. I bland leker de med musikerna, och fyller deras munnar med kronblad. Musikerna härdar ut tyst. Till slut är de täckta med blommor och döskallar. Tjejerna försvinner ofta efter det den enda vägen därifrån är genom tranorna. Om man vadar ut tillräckligt långt så ser man att de bildar ett ogenomträngligt hav.
Runt den svarta sjön finns en djungel som aldrig verkar ta slut
här finns de vackraste blommorna man kan hitta. här finns även stora vita fåglar, men de verkar inte röra sig. ibland är de så många att man inte kan se vattnet. När det är dimmigt spelar däggdjuren sorglig musik. När det är soligt är musiken glad. Då kommer tjejerna. tjejerna brukar för det mesta hålla sig för sig själva men ibland leker de med däggdjuren. Om morgnarna är de oftast borta, med de lämnar alltid gåvor.
Som ni ser är detta inget färdigt manus, utan en massa små omtagningar. Jag lägger upp det då det känns som om upprepningarna faktiskt hjälper till lite. Dethär är bitarna som jag översätter till bilder i efterhand. Jag klippte ju bort huvudpersonen, Den vidrige efter ett tag, och lät aporna ta ledningen. Nåväl, ideer kommer och går, men jag misstänker att jag kommer att ta upp spåret på "Den svarta sjön" igen om ett tag. Trots att materialet är en enda röra, så finns det helt klart mer att hämta.
.jpg)
