POTOMOR

Kristianstadsgatan har fått ett nytt galleri, precis brevid Glassfabriken och Rundgång. Detta undgick mig lite då jag bor i Uppsala och får en liten klump i halsen då jag tänker på Malmö, men det dök upp en Flyer jag inte kunde undgå:

Shoboshobo är ett projekt startat av Mehdi Hercberg, och om det inte vore för honom så skulle jag inte överanvända neongröna pennor. Jag tänker inte gå in för hårt på vad han egentligen gör, utan jag rekommenderar i stället ett besök på Shoboshobos hemsida.

När jag gick första året på serieskolan så använde jag skissboken på Shobosidan lite som meditationsmaterial. Jag höll på att utbilda mig i en konstform som jag halvt som halvt ville revoltera emot; det var väldigt mycket en sluten värld av musse pigg-handskar, prat om "Stilar" och "Tekniker" och annat snusk som man kan lära sig. Jag kände mig lite inträngd i mitt eget ritande. När jag tittade i skissböckerna fick jag ett litet aha: -Man kunde faktiskt göra sådär med! Man kunde faktiskt skita i elfenbenskartonger och tuschhandskar, och bara trycka upp sin skissbok mot en scanner.

Det känns ganska typiskt att Shobo ställer ut precis när jag flyttat ifrån staden, men jag tänker att detta kändes som en perfekt anledning att fixa ihop ett Malmöbesök, gräva fram Hanna P från sin stubbe i Trelleborg, ta på sig sitt finaste och käka snittar som det vore 2099.

Strössligt Girlangigt slem på utsidan.

De mäktiga (lågupplösta) väggmålningarna.

Närbild av en av väggisarna

Mehdi i sitt esse.

En av teckningarna till salu. Jag köpte inga original, men i alla fall två screenade fanzine. Ett av Mehdi, och ett av Matt Lock.

En av de hemmatryckta tröjorna till salu, som förmodligen kostade min högra arm. Hanna hyperventilerade när hon såg dem.

En av mina favoriter, gjord i kulspets.

En vägg av utställningen var vigd åt ett gäng hemmadekorerade blandband.


Hannster och Jag gick lösa på galleriets gästbok.

Krets verkar vara efter min första lilla titt ett riktigt roligt ställe. Ni kan ta en titt på deras hemsida så kanske det dyker upp nånting mer skojigt. Eller deras myspace, den har lite mer info.

Jag skall hjälpa dig att städa din värld.

Klicka här, och ladda ner. Det man inte lär sig där kommer man aldrig någonsin att kunna.

(bild och film norpade från Matti Kallioinen. Gå in på hans sida för mer grejer, alla minst lika fantastiska.)

Ciggzzzzzzzzbennnnzzzzzzzbjornzzzzzzz

Kolbeinn har varit på resande fot ett tag nu, dels dendär bokmässan, och dels en mystiskt magisk resa till malmö, som ni säkert aldrig får höra slut av. Men det tar jag sen. Nu vill jag bara triumfant hutta med att "Att Sova och Drömma om Mat" har fått premiär på vår nya favoritseriesida, Cigarett! Så om ni bara hoppar tillbaka några dagar till den 7 Oktober, och så är det bara att sätta igång att dvärga!

(glöm för all det inte att läsa alla de andra tecknarna på sidan, förresten! Det finns inte en som är värd att missa! Yay! Tjoo!)

En annan storiz som har sipprat fram är att under en sen och lång natt på serieskolan, så lyckades Hatgubbe nummer tre födas fram! Hanna och Jag satt nog runt tolv timmar och ritade som två gråtande barn, överösta av gudomliga vågor av helig vrede och socker. Av någon anledning så handlar hela fanzinet om Abba. Köp det av mig för 15 spänn och ett frimmiz, så blir jag glad. Skriv ett mail till oss på kolbeinnkarlsson@gmail.com, eller gå till Klubb Hanna. För att strö lite extra godis i glädjesåren, så innehåller också fanzinet gästspel från Nanna Johansson och Chris Magnusson! Jaa!

Snart tillbaka med en mer detaljig rapport va...

Apsnoppar.

Jag läser inte aldeles för mycket serier, då man lätt får lite av ett tunnelseende, när man ändå spenderar en stor del av sin tid med att rita dem, därför fixerar man sig lite kanske på att kolla teckningen och berättartekniken, och sånt tråk i stället för att njuta av serien i sin helhet. Jag har väl i princip slutat läsa serier, (förutom kanske det som andra tecknare tipsar om)


Men Då och då återkommer jag till mina tyska nätförläggare Electrocomics och tar en titt på deras nyheter, som alltid håller håller sig på toppen av vad serievärlden har att erbjuda.


Nu har de precis lagt upp en serie av Frédéric Coché, en tecknare jag aldrig hört om förut. Serien är ett ryggsim i medeltida mystik, komplett med mytologiska och heraldiska motiv, apor med stora kön, och en massa kotetterande. Eller för att citera:

"Sol and Luna" deals with "intercourse or copulation", "extraction of the soul or impregnation", and the "jubilee of the soul".Coché is telling about childlike eroticism behind sheltering walls, about wild men and cultivated women, about sex and violence, and about art aping nature.

Lite uppenbart att jag skulle gå igång på detta, men vafan. Plus att det undgår ju inte någon att serierna på electrocomics är fullständigt fullständigt gratis! Så ladda ner, ladda ner, ladda ner!

(okej, fullständigt gratis kanske det inte är. Om ni kollar i nedre högra hörnet på "in these woods we are ewok kings" sida, så kan ni se en liten paypalknapp. Ni kan leka en lek, där varje gång ni trycker på knappen och donerar pengar, så ramlar det ner en liten skinka ur ett rör framför mig. Jag äter skinkan, och får kraft nog att rita fler serier åt er. Så ni ser dealet va? Mätt Kolbeinn= Bra. Hungrig Kolbeinn=Dåligt. Bara så ni vet. Puss/Kolb)

Hör Flodbruset svalla, hej tra la la lalla, i Dalen, tra la!

-Varför skulle jag vakna! Snyftade Bombur. Jag drömde så härligt. Jag Drömde att jag vandrade i en skog som var mycket lik den här, fast det lyste facklor och lampor som hängde i grenarna, och eldar brann på marken. Och det pågick en fest som aldrig tog slut. En Skogskung stod där med en krona av löv, och de sjöng så glatt, och jag skulle inte kunna räkna upp eller beskriva alla godsaker som fanns att äta och dricka där.

Jag tror att jag har precis gjort färdigt min allra första fantasyberättelse. Jag hojtar till när jag har hittat en plats för den. Men hela denhär grejen har varit underbar, som ni ser.

-Fortsätt ni om ni måste det, sade han. Jag tänker bara ligga här och sova och drömma om mat, om jag inte kan få någon på annat sätt. Jag hoppas att jag aldrig vaknar mer.

(PS: Om ni Skulle få för er att läsa om Tolkiens Bilbo, så kan jag antingen rekommendera de senare utgåvorna med de ostiga fantasybilderna, eller så kan ni leta efter Rabén och Sjögrens utgåva från 1962. Ingen diss mot tolkien, vars linjeteckningar faktiskt är rätt så fina, men kom igen. Ingen slår Tove. Inte ens jag.)

Puss/Kolb

Feffster

I Våras blev jag inbjuden att delta med en illustration i en italiensk designtidning som råkade ha det olyckligt gräsliga namnet Feféproject. (kom igen, det går inte att uttala utan att göra till rösten genom att sätta tungan på nedersta tandraden...)

Tidningens tema var Jag är inte ful, jag är bara tecknad så. Vilket jag såg som en anledning att få frispel på ett helt uppslag. Som papper använde jag det gröna omslaget av en gammal "Athenai festskrift" från 1921 med rostfläckar i mitten från uråldriga häftklammer. På det ritade jag två troll som nojsade med en fågel.

Efteråt tänkte jag inte så mycket på det, utan jag trodde att de hatade mitt bidrag så mycket att jag var jag blivit dumpad och de vågade inte säga nåt. (vi hade haft så gott som ingen mailkontakt förutom inbjudan. Sånt brukar göra mig nervös..)

Gissa min förvåning när det för nån månad sen damp ned ett stort brunt kuvert i min brevlåda, med de två senaste nummren, och min bild i ett mighty spread. Och allt var bra med, så mina misstankar om att min bild kommit i onda händer var helt obefogade. Själva tidningen var med helt otroligt underbart glossy, sådär som en tidning för 15 euro borde vara. Är det kanske gammal vana, när man förväntar sig automatiskt att alla projekt som man är involverad i har nån snålgrej, som att tidningen är tryckt med slabbig och dålig färg på oprocesserad råbark. Onödigt att säga, de gjorde min vecka.

Och som en extra titbit till alla er som inte har tidningen (jag förmodar absolut ingen pappaserierläsare) kan jag säga att om man gnussar tidningen i ansiktet så luktar den tejp.

Mer! Mer!

Dags för en teaser, tycker jag.

Hey Satan, Lift up your tail! Show us where you keep the Friars in Hell!

I takt med min flytt hem till Uppsala igen, så har jag återförenats med en av mina favorittavlor i hela världen, nämligen "Trädgården av Jordliga Förlustelser" av Bosch. Att den gjorde ett stort intryck på mig under min barndom var ju oundvikligt, när den hängde sådär inbjudande strax utanför (senare inuti) mitt pojkrum. När jag ser den igen så börjar en hel del av vad jag hållit på med rent kreativt att kännas väldigt väldigt vettigt, och en stor del av mina serier (framför allt ewok kings, men även ett gäng till) har sugit in en hel del av stämningen. Nu pratar jag förstås enbart om mittenbilden. Den vänstra (edens lustgård) har aldrig fallit mig i smaken. Den känns lite för vemodig.

Den högra panelen däremot, tänker jag inte prata mer om just nu, men vi kan säga att en serieidé föddes bara rakt av. Men titta inte på mig. Titta på Pasolini, i hans filmatisering av Geoffrey Chauchers "Canterbury Tales".

Jag kan knappt förklara det, men jag blir oerhört rörd av helvetesscenen. (resten av filmen är bra den med, men inte i samma klass som de fem minuter av oomph som denhär scenen bjuder på) Det vi får se är helt enkelt runt 50 statister som lajvar en Boschmålning, komplett med Papier Machéemasker, kroppsmålningar, och som krona på verket, ett prostetiskt anus. (när satan visar var han håller munkarna) Helveteslandskapet ser ut att vara byggt av trästumpar de hittat, precis så det räckt till en liten fejkad borgsmur, och i bakgrunden har de hängt några hemmagjorda lidande de käckt placerat galgar och garrotteringshjul. Stämningen är skojfrisk, lite som att hela filmandet har spårat ut till tidernas efterfest. Ingen verkar egentligen lida eller ens tro på sin egen skapelse. Bara rulla runt som grisar i allt som gör livet underbart.