I Våras blev jag inbjuden att delta med en illustration i en italiensk designtidning som råkade ha det olyckligt gräsliga namnet Feféproject. (kom igen, det går inte att uttala utan att göra till rösten genom att sätta tungan på nedersta tandraden...)
Tidningens tema var Jag är inte ful, jag är bara tecknad så. Vilket jag såg som en anledning att få frispel på ett helt uppslag. Som papper använde jag det gröna omslaget av en gammal "Athenai festskrift" från 1921 med rostfläckar i mitten från uråldriga häftklammer. På det ritade jag två troll som nojsade med en fågel.
Efteråt tänkte jag inte så mycket på det, utan jag trodde att de hatade mitt bidrag så mycket att jag var jag blivit dumpad och de vågade inte säga nåt. (vi hade haft så gott som ingen mailkontakt förutom inbjudan. Sånt brukar göra mig nervös..)
Gissa min förvåning när det för nån månad sen damp ned ett stort brunt kuvert i min brevlåda, med de två senaste nummren, och min bild i ett mighty spread. Och allt var bra med, så mina misstankar om att min bild kommit i onda händer var helt obefogade. Själva tidningen var med helt otroligt underbart glossy, sådär som en tidning för 15 euro borde vara. Är det kanske gammal vana, när man förväntar sig automatiskt att alla projekt som man är involverad i har nån snålgrej, som att tidningen är tryckt med slabbig och dålig färg på oprocesserad råbark. Onödigt att säga, de gjorde min vecka.
Och som en extra titbit till alla er som inte har tidningen (jag förmodar absolut ingen pappaserierläsare) kan jag säga att om man gnussar tidningen i ansiktet så luktar den tejp.
Jag kan knappt förklara det, men jag blir oerhört rörd av helvetesscenen. (resten av filmen är bra den med, men inte i samma klass som de fem minuter av oomph som denhär scenen bjuder på) Det vi får se är helt enkelt runt 50 statister som lajvar en Boschmålning, komplett med Papier Machéemasker, kroppsmålningar, och som krona på verket, ett prostetiskt anus. (när satan visar var han håller munkarna) Helveteslandskapet ser ut att vara byggt av trästumpar de hittat, precis så det räckt till en liten fejkad borgsmur, och i bakgrunden har de hängt några hemmagjorda lidande de käckt placerat galgar och garrotteringshjul. Stämningen är skojfrisk, lite som att hela filmandet har spårat ut till tidernas efterfest. Ingen verkar egentligen lida eller ens tro på sin egen skapelse. Bara rulla runt som grisar i allt som gör livet underbart. 
