Den Perfekta Stubben Feat: Hanna + Kolbeinn! (Del 3)

Än en gång var Hanna och Jag vilse i mörkret. Vi var omgivna av formklippta häckar och långa ekar som kastade hotfulla skuggor över våra förskrämda små figurer. Vi var verkligen i okänt land, vandrande på okända stigar.

Desperat för att äntligen sätta oss på kurs (och fördriva tiden innan döden tog oss snabbt och plötsligt) så började jag studera kartan, och försökte komma på vad som gick fel. Till min hjälp hade jag det mäktiga kartografiska verktyget "Microsoft Paint":

Kolbeinn: -Problemen började ju när vi feltolkade gallerns meddelande, men jag tror också att vårat möte med den onda stubben gjorde en hel del med denhär expeditionens moral.

Hanna: -Jag ryser fortfarande när jag tänker på den. Att vi ett ynka ögonblick skulle ha hyst några känslor för ett sånt monster ger mig kalla kårar...

Kolbeinn: -På den ljusa sidan, så är vi åtminstone på väg åt rätt håll, och om vi bara klarar oss helskinnade genom detta, så är vi vid stubben vid nolltid.

Hanna: -Helskinnade var ordet. Jag får bara känslan av att minsta felsteg här, och vi blir fast här för evigt....

Kolbeinn: (viskande) -Jag har hört att det finns vilda höns här, så det är bäst att vi inte pratar förrän vi är ute...

Hanna och Jag höll andan, och började tyst smyga framåt. Det prasslade i varje buske, och var vi än vände oss, så såg vi ett par små gula fågelögon som observerade oss stilla från mörkret.

Framför oss stod en avlång byggnad. Fåglarnas hjärta:

Hanna: -På dörren står det Dvärgpapegoja.

Kolbeinn: -Jag ser en liten porlande fontän!

Vi smög vidare, fullständigt ovilliga att veta vad som försegick i den lilla fontänen. Vilka hemligheter vi skulle ha lärt oss i fåglarnas våld lämnar jag till ett annat äventyr.

Vi smög tyst vidare som små indianer, fortfarande bevakade av det märkbara prasslet i buskarna, och ett och annat tyst kluckande.

Hanna: -En Labyrint!

Kolbeinn: -Det är helt klart att de testar oss. vi borde visa dem att vi inte är med på deras spel. att vi inte är som vilka som helst som de kan lura, och stänga in i sin papegojbur.

Vi smög tyst vidare tills det flourescerande ljuset av en lampa välkomnade oss tillbaka i livet. Vi hade undvikit döden, stirrat faran i vitögat. Nu var det bara stubben som väntade oss.

Hanna och Jag såg på varandra med bestämda blickar. Stubben skulle bli vår.

I en liten glänta fanns en syn för trötta ögon:

En Mäktig Brunn. Fanns det en bättre plats att samla visdom och förfriskningar? Hanna tyckte i alla fall det, och skyndade upp för de branta lövtäckta trapporna. Jag följde kort efter, och stirrade djupt in i brunnens mörka öga:

Kolbeinn: -Mäktiga brunn. Vi ber dig om vishet, vi ber dig om styrka.

Hanna: -Vi söker den perfekta stubben. Stubben som står över oss andra, själsligt som fysiskt.

Kolbeinn: -Mäktiga brunn, visa oss vägen genom skogen du vaktar.

Hanna: -Visa oss Epicentret av Stubbalisciousness. Visa oss vårt mäktiga mål.

Brunnen var tyst. Mördande tyst. Våra stjärnor hade fallit.

Modstulet vandrade vi vidare in i mörkret. Om det var något som brunnen hade att säga, så var det en sak:

-Ni hör inte hemma här.

Nu ser vi i en sekund på de två prickarna som försvinner i mörkret. Tänk på dem, när de famlar förbi grenar och snår. Tänk på deras tårar, då slanor piskar dem i ansiktet, och grus molar i deras skor. Tänk på i morgon, då sanningen avslöjar sig, då ljuset dagas.

Tänk på den fjärde, och avslutande delen i Jakten på den Perfekta Stubben

Signing out

Hanna + Kolb

Nuutti!

Jobbet serien pressar vidare lite långsammare än vanligt. Denna gång för att jag för en gångs skull inte jobbar mot en deadline, utan jag har all tid i världen på mig att larva mig så mycket jag vill. Jag försöker komma på ifall det är en bra eller dålig grej.

Jag har i alla fall kommit två bra femtedelar in i den, och jag förväntas att lägga på gasen när terminen börjar dra mot sitt slut. Jag skulle vilja lägga upp fler bilder, men inom god tid, för att tänk på att hela klabbet kommer att publiceras på Pappaserier när den är klar ändå, och jag vill inte röja storyn. Här får ni en illustration i stället. Hoppas den kittlar aptiten lite.

Den Perfekta Stubben feat: Hanna+Kolbeinn! (Del 2)

Min och Hannas stubbjakt har tagit en förvirrande vändning. Efter att ha haft att göra med en varnande Trädande, en Snorkig Havsnymf och en snygg neonfärgad förbudsskylt, så stod vi nu framför den nakna Gallern, och funderade över meddelandet han lämnat till oss:

Hanna: -Jag fattar inte.

Kolbeinn: -Vi kan se det såhär: Figuren till höger symboliserar Staten och Kapitalet, som lurar den hederliga arbetaren in i krigets fasor. Därav hans stora flinande ansikte, och killen med släggans skeptiska min.

Hanna: -uh-huh.

Kolbeinn: -Du och jag Hanna, är den hederlige arbetaren, och han som galler är en krigisk figur, så vi säger att han är soldaten. Som du ser så kommer soldaten in i bilden från vänster, så det som han säger är att vi borde svänga till vänster, och följa med honom.

Hanna: -Men på bilden visar han upp soldaten som Lurar arbetaren, därför säger han att vi inte borde lyda hans råd, och i stället följa vår proletära magkänsla, vända ryggen till kriget, och svänga till höger!

Kolbeinn: -Å andra sidan, det är Han som säger det, och därför borde vi vara medvetna om att han lurar oss. Därför går vi till Vänster, Mot Kriget!

Hanna: -Ja, vi är ju inga suckers!

Kolbeinn: -Och sen var det ju frågan vad vi skulle göra när vi kom till den lilla Blomsterflickan...

Hanna: -Här finns ju inte en stubbe i sikte!

Kolbeinn: -Jag är inte den förste att erkänna att jag hade fel, men jag kom på att när vi frågade honom, så gav han oss faktiskt hjälp, och eftersom vi gjorde det exakt motsatta, så är det ju helt naturligt att vi är åt helvete fel. Vi måste vara i andra ändan av parken vid dethär laget.

Hanna: -Jag hatar dig, och önskar att du aldrig blivit född.

Kolbeinn: -Jag vet. Jag har förstört allt det fina.

Hanna: -Precis.

Trots Hannas förestående myteri, så var vi tvungna att se oss om för att få vår bäring. Som tur var fanns det en stor kulle i närheten, som vi modstulet tågade mot.

Kolbeinn: -Kan man tänka sig att på de gamla mörka dagarna så var offentliga toaletter som denna det enda sättet för bögar att träffas.

Hanna: -Scaaary

Kolbeinn: -Tänka sig att det enda alternativet för dem var verkligen att sitta och lura som troll i buskar, och vänta på att en likasinnad dyker upp. En likasinnad, som lika gärna kan vara nynazist, våldtäktsman, eller rånare.

Kolbeinn: -Men när de hittade rätt så smet de upp för backen till den grekiska Amfiteatern! Undrar om parkförvaltningen hade planerat detta från första början.

Hanna: -OH MY GOD!

Hanna: -Shit det är ju Stubben ju!

När vi kom i närheten, däremot, så sänkte sig sorgen över våra mäktiga ansikten. Naturligtvis var detta en stubbe, men det var någonting fel. Den såg ut som en stubbe, men var fullkomligt bristfällig i formen och platsen. Det var inte den perfekt stubbe, utan en ond stubbe ditplacerad av mörkrets makter för att vilseleda oss i vårat sökande.

Den onda Skitstubben:- Hanna! Kolbeinn! Kom till mig! Sitt på min ovanligt plana yta! smek det pulserande neongröna gräset som omger mina rötter! Älska mig som den vackra stubben jag är! Älska mig! Äääääälska!

Vi vände bort våra huvuden i förakt. Vi kände ingenting annat än äckel över denna en gång så vackra varelse, som nu stod till ondskans förfogande. Vi var starka. Och om stubbens ord gjorde något som helst intryck på oss, så gjorde de oss ännu mer bestämda. Den perfekta stubben skulle bli vår.

Vi blickade ut mot horisonten:

Med en snabb titt på våran karta, och förhållandet till det lilla huset ni ser i förgrunden (som för övrigt innehåller ett oljeporträtt och en folkdräkt i en glasmonter) så såg vi nu vart vi var, och vart vi skulle. Stubben låg i andra änden av parken, men jag visste en genväg. Den ledde oss igenom:

Drottning Silvias Rosenträdgård. Jag visste att vi inte skulle gå säkra här, då jag hört historier om de gudlösheter som försigår här. Men det kunde jag inte berätta för Hanna. Inte ett ord.



Det avslutar vårat äventyr för denna gången. Vem vet vilka faror som lurar i buskarna och alléerna. Kommer vi att överleva farorna som lurar överallt, i trädgårdens burar och Labyrinter? Kommer vi någonsin att hitta den perfekta stubben?

Häng kvar för tredje delen av Den Perfekta Stubben

Signing out
Hanna + Kolb

En Stolt Mor

Jag har Precis fått tillbaka mitt Fotoskrapporträtt jag gjort åt Fotografen Christer Järeslätt. På fotot kan ni se en undertecknad posera stolt med en nyfödd fågel i famnen, tittandes stolt men barskt in i kameran.
Jag kanske skall förklara lite om vad dethär handlar om. Christer är nämligen i färd med det mastodontiska projektet att porträttera gräddan av den svenska tecknarskaran, (och jag är väl en grädda, antar jag) med sin snajdiga 20-talskamera, komplett med träbeslag och allt. På grund av att jag inte kan ett knyst om kameror, så kan jag inte riktigt förklara mer...
När fotot är taget, så skall vi tecknare rista på negativet med en penna (jag körde med en av mina fibrisar som tappat spetsen) för att få in en illustration i bilden. Det knepiga var att få till de vita tonerna, som jag var tvungen att peta in med en CD-markeringspenna på baksidan, och alltså rita runt alla mina små pälsstreck, vilket var en ren pina.
Resultatet var väl värt det, då det rena nöjet att bli plåtad av en så schysst kamera. Man kommer in i en annan stämning då man måste stå död och blickstill med en färdigfixerad min, så lång ifrån hejhopp-digitalfoton, då det gäller att bara peka och trycka av. (och få en fin bild av sina sneakers i farten...)
jag kan inte sluta tänka på bönderna i en av mina favoritfotoböcker Wisconsin Death Trip, som kommer så lång ifrån spontant fotografi som man bara kan komma. Där poserade bönderna barskt framför sina stugor, och höll hårt i sina snedtandade bebisar, med inga andra tankar i huvudet, förutom glädjen att ha fått leva i ett år till. En tid då fotografi inte ens var en konstform, utan ett rent torrt hantverk, men även på ett sätt en magisk handling där den kopparglänsande maskinen stal en gnutta av ens själ vid varje foto som togs, så det var bäst att det gjordes bra.
Jag höll i fågeln för glatta livet.

Manligheten hos Manliga Män

Det har varit väldigt mycket maskulinitet i mina serier på sistone, så jag skulle vilja spegla det i Fotografen Bjorn Venos fotoserie "Sirkel". Han beskriver dem bäst själv:

"My body of work 'Sirkel', is a set of self-portraits that explores notions of masculinity, they are inspired by memories and feelings from my childhood as well as my present state of mind."

Jag kan inte göra något annat än att känna igen mig...

(under tiden kan jag passa på att påminna pappaseriers läsare att det faktiskt är Jul snart, och mina väggar känns väldigt tomma...)

DEN PERFEKTA STUBBEN feat:Hanna+Kolbeinn! (Del 1)

På en fest hemma hos Loka och Benjamin härom veckan gav Niklas Asker mig ett oemotståndligt erbjudande. Jag skulle bli fotograferad till ett porträtt (mer om det nån annan gång) och var i desperat behov av en dramatisk men ändå Kolbeinnartad plats att få en bild tagen på. Niklas kom med svaret jag trånade efter:

-Menvänta, om du går in i Pildammsparken genom huvudingången, och sen framåt tills du kommer till en korsning. Då går du till höger, vänster, och sen en bit in i skogen. Brevid en liten stuga finns den perfekta stubben!

D E N P E R F E K T A S T U B B E N

Smaka på ordet! Hur kan man inte vilja se hur den perfekta stubben ser ut? Hur kan man missa ett sånt tillfälle?

Jag bidade min tid, ända tills jag visste att den perfekta Stubbdagen hade slagit in. Det tog runt en vecka, men då var jag fullt mentalt förberedd att konfronteras med Stubben "S".

Beväpnad med Mandom, mod, Hanna P, och en snajdig hemritad karta, så stod vi plötsligt där framför Pildammsparkens väldiga port:

Vi stod ett tag och försökte visualisera den perfekta stubben framför oss. Enligt Hanna var stubben en perfekt rund stubbe som ett gäng djur skulle kunna sätta en rutig filt på, och ha en mäktig picnic. Det lät mäkta fint, men själv fantiserade jag om en enorm urstubbe, med slingrande rötter och grenar, stor som jag själv var lång. Och som ni kan se så var det inte Picnic man tänkte på när man stod där framför portarna....

Hittils verkade Niklas inte dra oss vid näsan. Vi skulle behöva svänga åt höger vid den lilla porlande pumpen, och fortsätta runt på höger sida om sjön. Allt verkade vara frid och fröjd, men våra sinnen förmörkades av den illavarslande månen som grinade ned på oss:Med en otäck känsla i magen kämpade vi vidare förbi stora klasar med gäss som stirrade på oss två hjältar med ondsinta blickar. Vi var verkligen ovälkomna turister i ett främmande land, där det när som helst skulle kunna hoppa fram en illvillig fågel, och stjäla våran svindyra kamera, och vår heder och mödom. I alla fall kändes det så, tills jag såg en bekant syn:

Jepp. Denna lilla trädande har jag haft en liten Konfrontation på min förra utflykt till pildammsparken. Däremot blir det ingen spontandans i träden denna gång. Han varnade oss om att framför oss väntade en stig kantad av skräck och fasa.

Vi lät inte sådana tomma hot sinka oss, utan kämpade morskt vidare, tills vi insåg att vi var vilse. Fullkomligt vilse.

Kolbeinn: -Hanna, jag tror vi är helt otroligt fullständigt vilse.

Vi stod ett tag och famlade i mörkret och smågnabbades, vilket resulterade i att Jag förlorade min post som kartläsare. Men Hanna förlät mig när vi såg ett gudomligt skimrande ljus i fjärran:

Framför oss i en dunge upplyst av kommunala moodlights stod nämligen havsnymfen Galathea och poserade håglöst mot en bautasten. Om någon skulle kunna vägen till den perfekta stubben, så skulle det vara hon. Hon hade ju varit på de sju haven och grejer.

Galathea hade tyvärr bara hört sagor om den mäktiga stubben, och kunde egentligen inte hjälpa oss. Hon gav oss en nedlåtande blick, och refererade oss till hennes polare en bit bort, Den homoerotiska döende Gallern.

Vi stannade framför en snygg fiskeförbudsskylt för att värma oss i dess betryggande neonglöd. Plötsligt hörde vi en harkling!

Jag vände mig om, och fann mig stirrande upp i en brygga.
Jag får tillägga att detta inte var vilkens brygga som helst. Vi kände oss lite hotade, men tittade upp i hans helighet, och ställde så ödmjukt som möjligt vår fråga:

Kolb+Hanna (i kör): -Åh du ädle helt otroligt nakne galler! Säg oss vart vi kan hitta den perfekta stubben!

Han svarade oss inte. Däremot så såg han lugnt på oss med sina milda krigarögon, spände sina mäktiga lår, och pekade med tån ner mot sin sockel:

Det var helt klart en ledtråd. Men vad betyder den? Se svaret, och mer i den spännande fortsättningen nästa vecka!

Signing out

Hanna + Kolb

Fågelfest!

Nu har den äntligen kommit!
Detta är Postkontorets sjua Oflyt/Röta som kommer ut nästa vecka, och jag får lov att säga att Omslags och Labeldesignen var verkligen inte pjåkig. Postkontoret är ett remixprojekt av Rigasmedlemmarna Henrik von Euler och Nya Sampan, och låter underbart avigt. Säger inte mer, förutom än en gång; Snygg och Bra skiva, Köp den här för 40 pix på Flora/Faunas nätshopp.

Som en fotnot, för alla som gillar öl och sånt, så är det släppfest på skivan på Snotty Sounds bar på Skånegatan nu på torsdag. Swag i form av Skivan och nån pin jag inte ens sett utlovas. Festen början åtta, och slutar ett in på långa natten. Du kan vänta dig såna där Moderjords massiva-människor, och kanske till och med en Kolbeinn, om han har råd med tågbiljetten.

Att vara helt otroligt vaken, och drömma om mat.

Klockan är Tre på natten, och jag sitter i ett 24-timmars tecknarmarathon på min skola, får säga att tiden bara har flugit iväg (och jag får erkänna att en stor del av tiden har gått åt andra saker än att teckna, till exempel en enorm Whiteboardmålning gjord tillsammans med Hanna P från Polly Darton, och mangakorven Natalia Batista.) men även fast kvällen har varit kryddad med den där underbara internhumorn som bara sömnbrist kan erbjuda, så har jag i alla fall ställt samman de första två illustrationerna från min nästa serie, som jag kommer att kalla "Att sova och drömma om Mat". Som ni ser är detta min första serie helt i färg, något jag personligen jublar över, då jag storknat över photoshopfärgläggningar på sistone. Sidorna har text, som kommer att tryckas på separat papper, så ni får inte se dem nu. Nåt får ni fan vänta på...

JAG er Författaren skön översätta poesien från min vippa till din trumhinnan!

JAG Rättvis vara nöd till å säga så pass jag har en ny bäst vän och pasttime rätt närmast Google. Det er underbar tjänst om online översättning - leda. ( vilkens undrar jag brukar till skriva till du den här sy ihop ) Med det hjälp av min vän översättning - leda , jag kanna skriva skön ordstav i varje europeisk språk , och få den tryck inne om Kingston svensk. Den där medel folk av varje ta parti mot någon om klot kanna nu träffa så likt med , utan den hemsk hot av språk barriär. Den bara problem är problemet av ljud lik Alex i "allting är Upplysa" Utom den här , jag har blitt arbetande på många ting , utom en sak jag önskar till illumininate på är Lina Neidestams underbar ny Lyckta bok , vilken jag har blitt läsande excerpterna från , och den er absolut skön verk. Du läsa den rätt nu , eller möta min wrath.

Nu när jag har varit på en liten distrorunda, så tänkte jag lista ställen som man köpa Ewok Kings på. Än så länge bara i tre städer, men även här. Skicka ett mail till mig på Kolbeinnkarlsson@gmail.com, så postar jag.

UPPSALA

Uppsala Skivbörs

Seriezonen

NORRKÖPING

Norrköpings Konsthall

Konst på Väg

MALMÖ

Glassfabriken

Rundgång

Malmö Konsthall

Malmö Stadsbibliotek

Överallt kostar det 30 Pix.

Jag hatar honom

Folk brukar garva när man landar på röven.

Förutom min lilla Fotografiska expedition i tisdags, så får jag lov att säga att den mer peppande upplevelserna var att Malmö Konstmuseum ställer ut Edstrandska Stiftelsens Stipendiater för 2006, och framför allt visade de Nathalie Djurbergs film "People tend to Laugh when you fall on your Butt"
Jag har haft mina ögon på Nathalie ända sen jag såg en underbar samling på hennes tidigare filmer på Uppsala Kortfilmsfestival.
(information om utställningen hittar ni här.)
Nathalie animerar i lera, och hennes filmer liknar de Östeuropeiska Leranimationerna som vi födda på 70 och 80-talet fick se. Så hennes filmer har alla en del av den klumpiga sorgliga känsla som syrar genom dessa filmer. Hon använder sig ofta av mytologiska motiv, som björnar, vargar och små flickor, men ofta med ett ganska våldsamt eller sexuellt resultat. Oftast brukar det röra sig om våra mörka drifter, men samtidigt är känslorna simpla och stämningen är oftast rätt så lekfull.
Denna film utspelar sig på ett torg i ett Mellanösternartat Claymationland. Vi får se Moriska valv (tonade i rosa lera). Historien kretsar kring en vanlig förbipasserande som tappar ett bananskal, något som uppmärksammas av två poliser, som turas om att misshandla honom för sina brott. Långa upprepningar av händelsen sker, där samma man tappar samma bananskal, men till slut mynnar allting ut i nån sorts lek, som känns lika oroväckande som misshandeln. Allt som allt en bra film, men känns kanske inte lika stark som hennes "Tiger Licking Girls Butt" som är ungefär som titlen beskriver den, komplett med fantastiskt motbjudande slickljud. I Filmen upprepas frasen "Why do i have an urge to do these things over and over again?" Någonting som summerar hennes arbete mer än väl.

Temadag!

Jag passade på att ta en dag ledigt, och plocka med mig min kamera (frikostigt lånad av Benjamin Stengård) och springa upp till Malmöhus slotts utställning om Nordiska Djur. Utställningen är lite av en relik ifrån forna tider, då stoppa upp djur ansågs vara en sund och hälsosam hobby för hela familjen, och jag misstänker att lite har gjorts i restaureringsväg. Så utställningen står kvar ganska så mycket i sitt originalskick, nämligen rådjur, rävar och älgar (bland annat) uppställda lite fint bland syntetbarr och med hötorgsmålningar av nordiska landskap. Man kan påminna sig om fotografen Björn Larsson eller Hiroshi Sugimoto som båda gjorde samma sak, med tanken att inte belysa djur i den "naturliga miljö" som museerna försöker återskapa, utan mer vår egen bild av naturen. Larsson gjorde för övrigt en utmärkt fotobok av hela grejen, där djur står uppställda framför små naturfonder, i poser där vi skall kunna uppskatta dess vildhet och frihet.

Färgprover!

I dag har jag suttit och förberett för min nästa serie, som jag tänkt att göra i ett gammalt fotoalbum från 60-talet. Just nu testar jag mina billiga billiga färgpennor, and i love it. Photoshop kan ta sig i brumman. Bilderna är inte från fotoalbumet självt, utan min trogna svarta skissbok...

Ful för Fulhetens skull

Nu är jag officiellt tillbaka i studion och mekkar, utställningar och fansin åsido. Jag sitter och mekkar på det som kommer att bli min nästa serie. Jag kan inte lova riktigt än vad den kommer att handla om, men jag garanterar att det antingen blir min mest udda serie hittils, och även min mest dirty. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det än. Mina serier har hittils haft sin beskärda del nakenscener och sexscener, men alltid under smakens alla regler. Jag har aldrig riktigt blivt sådär oprovocerat vidrig som jag ibland skulle vilja vara. Jag har lite av en spärr i mig när det gäller det, då jag alltid har ingången att man skall förstå varför mina karaktärer gör det de gör, och man skall på något sätt sympatisera med deras beslut. En annan sak är att jag har beslutat att göra den helt i färg, något som jag alltid velat göra, men det har känts värdelöst, då det bara blir dyrt att trycka.
Jag hade tänkt att nästa serie blir exklusiv för nätet, och den första hela serien jag tryckt på pappaserier.

Dancing in the Dark

Jag har precis sparkat av mig vägdammet efter min resa tillbaka till malmö. Jag har haft en veckas frist i uppsala efter utställningen, där jag koncentrerat mig på att göra så lite som möjligt, bara för att försöka ställa om mig själv från det frenetiska studiolivet jag levt.
I retrospekt är jag mycket nöjd med utställningen. Jag vet fortfarande inte
ifall vi lyckats sälja alla tavlor, men eftersom utställningen kommer att stå i två månader till finns det ingen anledning att oroa sig.
Själva utställningskvällen var en fin liten tillställning, då jag och klas spelade skivor och poserade i våra corpsesminkningar. En av de roligaste grejerna var att se vår film "dancing in the dark" i sin helhet. Vi spelade in

filmen i våras, och består av mig och klas, dansandes framför utvalda platser i pildammsparken (bland annat en malmö kommun-fontän, som projicerar bilder på springande hästar och duvor, samtidigt som högtalare på stranden spelar Vangelis.)
En av grejerna som verkligen satt med filmen är att oavsett vad vi spelade, så var klippningen och våra danssteg perfekt synkade. Jag spelade en låt med den kristna handdockan "Li´l Markie", och av någon anledning flöt våra corpsade kroppar perfekt i synk med hans jollranden. Är det inte magi, så vet jag inte.

My Ideal Man

Samtidigt som fanzinet är ute, så tänker jag passa på att ge det en officiell releasefest. På lördag ställer jag ut serien, och ett gäng illustrationer och filmer på Konst i Rörelse i Norrköping. Detta är en del av Norrköpings Kulturnatt, så från Klockan 10-22 på St.Persgatan 2, kommer jag att husera. Efteråt spelar Jag och Klas skivor på Konsthallens efterfest.

In these Woods we are Ewok Kings

Precis tillbaka från bokmässan, och jag kan säga att fanzinet gick väldigt bra. Jag har inte fått tillbaka upplagan än, men jag misstänker att jag har sålt en bra bit. Jag håller precis på att trycka upp 120 ex till för att komplettera de första 50 exen sålda. Fanzinet finns att köpa här på Pappaserier. Skriv bara ett mail till mig, och förbereda dig för att posta iväg 30 pix och ett returkuvert med ett litet frimärke på. Hur kan ni banga?

Yay!

Jaaa! Jag har precis lagt den sista sidan av mitt fanzine i min lilla pärm!
Det tog mig en månad av hårt svinigt tecknande, men nu är jag klar. Yess. Nu får jag sova, eller äta, eller nåt..

In da Hood

Ett underbart Vildmarksporträtt av Lina Neidestam. Jag känner mig åh så hemma i renskinnet.

Jag vill ha en Klo

Det var ett tag sen jag uppdaterade, men det är av en anledning.

De senaste två veckorna har jag tecknat två sidor om dagen för att få den färdig för alla evenemang jag vill klämma in den i. (tänk Bokmässan...)

Det har självklart medfört att jag har fått göra eftergifter i mitt privatliv, då jag spenderar 10-12 timmar om dagen i studion med koffein som största drivkraft, och min lägenhet ser ut som sju svåra år. Bra nyheter i alla fall, i att jag bara har sju sidor kvar, och sen står hela kakan på bordet. Ser fram emot att se hela grejen som en fin liten trycksak i min hand, i stället för en val att brottas med.

Nä, där var jag orättvis. Serien är kanske den längsta jag jobbat med (runt 34 sidor) men den har varit förvånansvärt behaglig att jobba med. Aldrig har jag känt prestationsångest och tyckt att det jag gör är skit, utan mitt jobb har varit hyfsat lustfyllt, men dock tärande på nacke och handleder. Jag räknar med att använda en liten kommunal gripklo vid månadsskiftet.

Tillbaka fem Månader.

Jag sitter nu med 14 sidor av serien färdig, och funderar över hur mycket till grundplanen jag egentligen hållit mig till. Jag får ta en tidsresa ett par månader tillbaka till april, och jag satt på en gräsmatta i St.Pauliparken och satt och tänkte på bra grejer. Min mage var sprängfull av vårkänslor, och jag ville göra någonting som passade min sinnestämning. På gräsplätten gjorde jag en checklista för mig själv om saker som gjorde mig glad, eller saker som jag gillade att fylla en serie med:

• Sex
• Mat
• Maskulinitet
• Star Wars (fråga mig inte varför)
• Muskler
• Mystiska förkristna ritualer i skogsbryn
• En Halmfigur
• En kvittrig sommarstämning

Om man går tillbaka i bloggen och kollar mina inlägg från den tiden, så ser man mer vad som rör sig i mitt huvud, jag refererar till skivor, Framför allt Blood Music´s "Sing a Song fighter" men två andra skivor som stod på hög rotation i min hjärna var Sir Eric Beyonds Självbetitlade, och Anne Laplantine och Momus "Summerisle:

Det gemensamma i de tre skivorna är folkigheten i designen. Inlagan i Eric Beyond-skivan har en bild av en Papier Mache-klädd Schamangestalt fotad i grodperspektiv med en svensk barrskog i bakgrunden, (För att inte tala om den underbart Fascistoida hästposen!) Momus och Laplantines skiva har ett underbart "Hemmastickat" omslag av Florence Manlik fullt av små alpstugor. Musiken är teatral, vag och delar en del av den stämning som jag försöker gräva i.
Blood Musics skiva däremot har de största delarna av sommarkänslorna som stormade i mig där i parken, Särskilt i sleeven, med en liten fotoserie om pastakokning, och en känsla av att någonting stort lurar i bakgrunden. För att inte tala om pinnmannen på omslaget, som jag stulit enormt mycket från.

Nu kan jag väl säga att gotiken jag försökte undvika är tillbaka i stolen igen, och inte mig emot. Alla glada blomsterfyllda sommarfält som fanns i manuset har blivit utbytta mot snåriga skogar, murkna grenar, och små fuktiga stugor framför kolsvarta bakgrunder. Den skandinaviska sommaren varar egentligen aldrig mer än en vecka.

Jag är tillbaka.