DEN PERFEKTA STUBBEN feat:Hanna+Kolbeinn! (Del 1)

På en fest hemma hos Loka och Benjamin härom veckan gav Niklas Asker mig ett oemotståndligt erbjudande. Jag skulle bli fotograferad till ett porträtt (mer om det nån annan gång) och var i desperat behov av en dramatisk men ändå Kolbeinnartad plats att få en bild tagen på. Niklas kom med svaret jag trånade efter:

-Menvänta, om du går in i Pildammsparken genom huvudingången, och sen framåt tills du kommer till en korsning. Då går du till höger, vänster, och sen en bit in i skogen. Brevid en liten stuga finns den perfekta stubben!

D E N P E R F E K T A S T U B B E N

Smaka på ordet! Hur kan man inte vilja se hur den perfekta stubben ser ut? Hur kan man missa ett sånt tillfälle?

Jag bidade min tid, ända tills jag visste att den perfekta Stubbdagen hade slagit in. Det tog runt en vecka, men då var jag fullt mentalt förberedd att konfronteras med Stubben "S".

Beväpnad med Mandom, mod, Hanna P, och en snajdig hemritad karta, så stod vi plötsligt där framför Pildammsparkens väldiga port:

Vi stod ett tag och försökte visualisera den perfekta stubben framför oss. Enligt Hanna var stubben en perfekt rund stubbe som ett gäng djur skulle kunna sätta en rutig filt på, och ha en mäktig picnic. Det lät mäkta fint, men själv fantiserade jag om en enorm urstubbe, med slingrande rötter och grenar, stor som jag själv var lång. Och som ni kan se så var det inte Picnic man tänkte på när man stod där framför portarna....

Hittils verkade Niklas inte dra oss vid näsan. Vi skulle behöva svänga åt höger vid den lilla porlande pumpen, och fortsätta runt på höger sida om sjön. Allt verkade vara frid och fröjd, men våra sinnen förmörkades av den illavarslande månen som grinade ned på oss:Med en otäck känsla i magen kämpade vi vidare förbi stora klasar med gäss som stirrade på oss två hjältar med ondsinta blickar. Vi var verkligen ovälkomna turister i ett främmande land, där det när som helst skulle kunna hoppa fram en illvillig fågel, och stjäla våran svindyra kamera, och vår heder och mödom. I alla fall kändes det så, tills jag såg en bekant syn:

Jepp. Denna lilla trädande har jag haft en liten Konfrontation på min förra utflykt till pildammsparken. Däremot blir det ingen spontandans i träden denna gång. Han varnade oss om att framför oss väntade en stig kantad av skräck och fasa.

Vi lät inte sådana tomma hot sinka oss, utan kämpade morskt vidare, tills vi insåg att vi var vilse. Fullkomligt vilse.

Kolbeinn: -Hanna, jag tror vi är helt otroligt fullständigt vilse.

Vi stod ett tag och famlade i mörkret och smågnabbades, vilket resulterade i att Jag förlorade min post som kartläsare. Men Hanna förlät mig när vi såg ett gudomligt skimrande ljus i fjärran:

Framför oss i en dunge upplyst av kommunala moodlights stod nämligen havsnymfen Galathea och poserade håglöst mot en bautasten. Om någon skulle kunna vägen till den perfekta stubben, så skulle det vara hon. Hon hade ju varit på de sju haven och grejer.

Galathea hade tyvärr bara hört sagor om den mäktiga stubben, och kunde egentligen inte hjälpa oss. Hon gav oss en nedlåtande blick, och refererade oss till hennes polare en bit bort, Den homoerotiska döende Gallern.

Vi stannade framför en snygg fiskeförbudsskylt för att värma oss i dess betryggande neonglöd. Plötsligt hörde vi en harkling!

Jag vände mig om, och fann mig stirrande upp i en brygga.
Jag får tillägga att detta inte var vilkens brygga som helst. Vi kände oss lite hotade, men tittade upp i hans helighet, och ställde så ödmjukt som möjligt vår fråga:

Kolb+Hanna (i kör): -Åh du ädle helt otroligt nakne galler! Säg oss vart vi kan hitta den perfekta stubben!

Han svarade oss inte. Däremot så såg han lugnt på oss med sina milda krigarögon, spände sina mäktiga lår, och pekade med tån ner mot sin sockel:

Det var helt klart en ledtråd. Men vad betyder den? Se svaret, och mer i den spännande fortsättningen nästa vecka!

Signing out

Hanna + Kolb

Fågelfest!

Nu har den äntligen kommit!
Detta är Postkontorets sjua Oflyt/Röta som kommer ut nästa vecka, och jag får lov att säga att Omslags och Labeldesignen var verkligen inte pjåkig. Postkontoret är ett remixprojekt av Rigasmedlemmarna Henrik von Euler och Nya Sampan, och låter underbart avigt. Säger inte mer, förutom än en gång; Snygg och Bra skiva, Köp den här för 40 pix på Flora/Faunas nätshopp.

Som en fotnot, för alla som gillar öl och sånt, så är det släppfest på skivan på Snotty Sounds bar på Skånegatan nu på torsdag. Swag i form av Skivan och nån pin jag inte ens sett utlovas. Festen början åtta, och slutar ett in på långa natten. Du kan vänta dig såna där Moderjords massiva-människor, och kanske till och med en Kolbeinn, om han har råd med tågbiljetten.

Att vara helt otroligt vaken, och drömma om mat.

Klockan är Tre på natten, och jag sitter i ett 24-timmars tecknarmarathon på min skola, får säga att tiden bara har flugit iväg (och jag får erkänna att en stor del av tiden har gått åt andra saker än att teckna, till exempel en enorm Whiteboardmålning gjord tillsammans med Hanna P från Polly Darton, och mangakorven Natalia Batista.) men även fast kvällen har varit kryddad med den där underbara internhumorn som bara sömnbrist kan erbjuda, så har jag i alla fall ställt samman de första två illustrationerna från min nästa serie, som jag kommer att kalla "Att sova och drömma om Mat". Som ni ser är detta min första serie helt i färg, något jag personligen jublar över, då jag storknat över photoshopfärgläggningar på sistone. Sidorna har text, som kommer att tryckas på separat papper, så ni får inte se dem nu. Nåt får ni fan vänta på...

JAG er Författaren skön översätta poesien från min vippa till din trumhinnan!

JAG Rättvis vara nöd till å säga så pass jag har en ny bäst vän och pasttime rätt närmast Google. Det er underbar tjänst om online översättning - leda. ( vilkens undrar jag brukar till skriva till du den här sy ihop ) Med det hjälp av min vän översättning - leda , jag kanna skriva skön ordstav i varje europeisk språk , och få den tryck inne om Kingston svensk. Den där medel folk av varje ta parti mot någon om klot kanna nu träffa så likt med , utan den hemsk hot av språk barriär. Den bara problem är problemet av ljud lik Alex i "allting är Upplysa" Utom den här , jag har blitt arbetande på många ting , utom en sak jag önskar till illumininate på är Lina Neidestams underbar ny Lyckta bok , vilken jag har blitt läsande excerpterna från , och den er absolut skön verk. Du läsa den rätt nu , eller möta min wrath.

Nu när jag har varit på en liten distrorunda, så tänkte jag lista ställen som man köpa Ewok Kings på. Än så länge bara i tre städer, men även här. Skicka ett mail till mig på Kolbeinnkarlsson@gmail.com, så postar jag.

UPPSALA

Uppsala Skivbörs

Seriezonen

NORRKÖPING

Norrköpings Konsthall

Konst på Väg

MALMÖ

Glassfabriken

Rundgång

Malmö Konsthall

Malmö Stadsbibliotek

Överallt kostar det 30 Pix.

Jag hatar honom

Folk brukar garva när man landar på röven.

Förutom min lilla Fotografiska expedition i tisdags, så får jag lov att säga att den mer peppande upplevelserna var att Malmö Konstmuseum ställer ut Edstrandska Stiftelsens Stipendiater för 2006, och framför allt visade de Nathalie Djurbergs film "People tend to Laugh when you fall on your Butt"
Jag har haft mina ögon på Nathalie ända sen jag såg en underbar samling på hennes tidigare filmer på Uppsala Kortfilmsfestival.
(information om utställningen hittar ni här.)
Nathalie animerar i lera, och hennes filmer liknar de Östeuropeiska Leranimationerna som vi födda på 70 och 80-talet fick se. Så hennes filmer har alla en del av den klumpiga sorgliga känsla som syrar genom dessa filmer. Hon använder sig ofta av mytologiska motiv, som björnar, vargar och små flickor, men ofta med ett ganska våldsamt eller sexuellt resultat. Oftast brukar det röra sig om våra mörka drifter, men samtidigt är känslorna simpla och stämningen är oftast rätt så lekfull.
Denna film utspelar sig på ett torg i ett Mellanösternartat Claymationland. Vi får se Moriska valv (tonade i rosa lera). Historien kretsar kring en vanlig förbipasserande som tappar ett bananskal, något som uppmärksammas av två poliser, som turas om att misshandla honom för sina brott. Långa upprepningar av händelsen sker, där samma man tappar samma bananskal, men till slut mynnar allting ut i nån sorts lek, som känns lika oroväckande som misshandeln. Allt som allt en bra film, men känns kanske inte lika stark som hennes "Tiger Licking Girls Butt" som är ungefär som titlen beskriver den, komplett med fantastiskt motbjudande slickljud. I Filmen upprepas frasen "Why do i have an urge to do these things over and over again?" Någonting som summerar hennes arbete mer än väl.

Temadag!

Jag passade på att ta en dag ledigt, och plocka med mig min kamera (frikostigt lånad av Benjamin Stengård) och springa upp till Malmöhus slotts utställning om Nordiska Djur. Utställningen är lite av en relik ifrån forna tider, då stoppa upp djur ansågs vara en sund och hälsosam hobby för hela familjen, och jag misstänker att lite har gjorts i restaureringsväg. Så utställningen står kvar ganska så mycket i sitt originalskick, nämligen rådjur, rävar och älgar (bland annat) uppställda lite fint bland syntetbarr och med hötorgsmålningar av nordiska landskap. Man kan påminna sig om fotografen Björn Larsson eller Hiroshi Sugimoto som båda gjorde samma sak, med tanken att inte belysa djur i den "naturliga miljö" som museerna försöker återskapa, utan mer vår egen bild av naturen. Larsson gjorde för övrigt en utmärkt fotobok av hela grejen, där djur står uppställda framför små naturfonder, i poser där vi skall kunna uppskatta dess vildhet och frihet.

Färgprover!

I dag har jag suttit och förberett för min nästa serie, som jag tänkt att göra i ett gammalt fotoalbum från 60-talet. Just nu testar jag mina billiga billiga färgpennor, and i love it. Photoshop kan ta sig i brumman. Bilderna är inte från fotoalbumet självt, utan min trogna svarta skissbok...

Ful för Fulhetens skull

Nu är jag officiellt tillbaka i studion och mekkar, utställningar och fansin åsido. Jag sitter och mekkar på det som kommer att bli min nästa serie. Jag kan inte lova riktigt än vad den kommer att handla om, men jag garanterar att det antingen blir min mest udda serie hittils, och även min mest dirty. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det än. Mina serier har hittils haft sin beskärda del nakenscener och sexscener, men alltid under smakens alla regler. Jag har aldrig riktigt blivt sådär oprovocerat vidrig som jag ibland skulle vilja vara. Jag har lite av en spärr i mig när det gäller det, då jag alltid har ingången att man skall förstå varför mina karaktärer gör det de gör, och man skall på något sätt sympatisera med deras beslut. En annan sak är att jag har beslutat att göra den helt i färg, något som jag alltid velat göra, men det har känts värdelöst, då det bara blir dyrt att trycka.
Jag hade tänkt att nästa serie blir exklusiv för nätet, och den första hela serien jag tryckt på pappaserier.

Dancing in the Dark

Jag har precis sparkat av mig vägdammet efter min resa tillbaka till malmö. Jag har haft en veckas frist i uppsala efter utställningen, där jag koncentrerat mig på att göra så lite som möjligt, bara för att försöka ställa om mig själv från det frenetiska studiolivet jag levt.
I retrospekt är jag mycket nöjd med utställningen. Jag vet fortfarande inte
ifall vi lyckats sälja alla tavlor, men eftersom utställningen kommer att stå i två månader till finns det ingen anledning att oroa sig.
Själva utställningskvällen var en fin liten tillställning, då jag och klas spelade skivor och poserade i våra corpsesminkningar. En av de roligaste grejerna var att se vår film "dancing in the dark" i sin helhet. Vi spelade in

filmen i våras, och består av mig och klas, dansandes framför utvalda platser i pildammsparken (bland annat en malmö kommun-fontän, som projicerar bilder på springande hästar och duvor, samtidigt som högtalare på stranden spelar Vangelis.)
En av grejerna som verkligen satt med filmen är att oavsett vad vi spelade, så var klippningen och våra danssteg perfekt synkade. Jag spelade en låt med den kristna handdockan "Li´l Markie", och av någon anledning flöt våra corpsade kroppar perfekt i synk med hans jollranden. Är det inte magi, så vet jag inte.

My Ideal Man

Samtidigt som fanzinet är ute, så tänker jag passa på att ge det en officiell releasefest. På lördag ställer jag ut serien, och ett gäng illustrationer och filmer på Konst i Rörelse i Norrköping. Detta är en del av Norrköpings Kulturnatt, så från Klockan 10-22 på St.Persgatan 2, kommer jag att husera. Efteråt spelar Jag och Klas skivor på Konsthallens efterfest.

In these Woods we are Ewok Kings

Precis tillbaka från bokmässan, och jag kan säga att fanzinet gick väldigt bra. Jag har inte fått tillbaka upplagan än, men jag misstänker att jag har sålt en bra bit. Jag håller precis på att trycka upp 120 ex till för att komplettera de första 50 exen sålda. Fanzinet finns att köpa här på Pappaserier. Skriv bara ett mail till mig, och förbereda dig för att posta iväg 30 pix och ett returkuvert med ett litet frimärke på. Hur kan ni banga?

Yay!

Jaaa! Jag har precis lagt den sista sidan av mitt fanzine i min lilla pärm!
Det tog mig en månad av hårt svinigt tecknande, men nu är jag klar. Yess. Nu får jag sova, eller äta, eller nåt..

In da Hood

Ett underbart Vildmarksporträtt av Lina Neidestam. Jag känner mig åh så hemma i renskinnet.

Jag vill ha en Klo

Det var ett tag sen jag uppdaterade, men det är av en anledning.

De senaste två veckorna har jag tecknat två sidor om dagen för att få den färdig för alla evenemang jag vill klämma in den i. (tänk Bokmässan...)

Det har självklart medfört att jag har fått göra eftergifter i mitt privatliv, då jag spenderar 10-12 timmar om dagen i studion med koffein som största drivkraft, och min lägenhet ser ut som sju svåra år. Bra nyheter i alla fall, i att jag bara har sju sidor kvar, och sen står hela kakan på bordet. Ser fram emot att se hela grejen som en fin liten trycksak i min hand, i stället för en val att brottas med.

Nä, där var jag orättvis. Serien är kanske den längsta jag jobbat med (runt 34 sidor) men den har varit förvånansvärt behaglig att jobba med. Aldrig har jag känt prestationsångest och tyckt att det jag gör är skit, utan mitt jobb har varit hyfsat lustfyllt, men dock tärande på nacke och handleder. Jag räknar med att använda en liten kommunal gripklo vid månadsskiftet.

Tillbaka fem Månader.

Jag sitter nu med 14 sidor av serien färdig, och funderar över hur mycket till grundplanen jag egentligen hållit mig till. Jag får ta en tidsresa ett par månader tillbaka till april, och jag satt på en gräsmatta i St.Pauliparken och satt och tänkte på bra grejer. Min mage var sprängfull av vårkänslor, och jag ville göra någonting som passade min sinnestämning. På gräsplätten gjorde jag en checklista för mig själv om saker som gjorde mig glad, eller saker som jag gillade att fylla en serie med:

• Sex
• Mat
• Maskulinitet
• Star Wars (fråga mig inte varför)
• Muskler
• Mystiska förkristna ritualer i skogsbryn
• En Halmfigur
• En kvittrig sommarstämning

Om man går tillbaka i bloggen och kollar mina inlägg från den tiden, så ser man mer vad som rör sig i mitt huvud, jag refererar till skivor, Framför allt Blood Music´s "Sing a Song fighter" men två andra skivor som stod på hög rotation i min hjärna var Sir Eric Beyonds Självbetitlade, och Anne Laplantine och Momus "Summerisle:

Det gemensamma i de tre skivorna är folkigheten i designen. Inlagan i Eric Beyond-skivan har en bild av en Papier Mache-klädd Schamangestalt fotad i grodperspektiv med en svensk barrskog i bakgrunden, (För att inte tala om den underbart Fascistoida hästposen!) Momus och Laplantines skiva har ett underbart "Hemmastickat" omslag av Florence Manlik fullt av små alpstugor. Musiken är teatral, vag och delar en del av den stämning som jag försöker gräva i.
Blood Musics skiva däremot har de största delarna av sommarkänslorna som stormade i mig där i parken, Särskilt i sleeven, med en liten fotoserie om pastakokning, och en känsla av att någonting stort lurar i bakgrunden. För att inte tala om pinnmannen på omslaget, som jag stulit enormt mycket från.

Nu kan jag väl säga att gotiken jag försökte undvika är tillbaka i stolen igen, och inte mig emot. Alla glada blomsterfyllda sommarfält som fanns i manuset har blivit utbytta mot snåriga skogar, murkna grenar, och små fuktiga stugor framför kolsvarta bakgrunder. Den skandinaviska sommaren varar egentligen aldrig mer än en vecka.

Jag är tillbaka.

Mor och far Ewok i Dödens Hus.

En tredjedel in i serien, och som vanligt känns det som att jag velar med manusen. Sådär när man ser bilderna framför sig så blir plötsligt inte bara serien som jag hade tänkt mig, men även alla dedär smådetaljerna som man inte ens tänkte på. Skrafferingarna på träden te.x improviserade jag fram när jag jobbade, fullständigt omedveten om att det skulle bli seriens prägel. Skogen har självklart ett centralt tema i serien, men även en känsla av konstant rörelse och förändring. Jag hade verkligen inte planerat detta, men att det mynnade ut i någonting liknande tyder bara på att jag borde vela lite mindre, och starta snabbare, för detta har varit århundradets trögstart. Jag har verkligen dissat alla former av improvisation på sistone, men nu börjar jag känna att isberget har börjat tina lite...

The Man in Black is Back

Första dagen på termin två, och allt är precis som vanligt. Precis.
När jag kom till malmö, så såg jag mig inte ens omkring när jag gick på stan, utan jag bara tittade rakt framför mig och tog Malmö för givet.
Inte ens klassen har ändrats särskilt mycket, utan det är samma människor, i lite nya konstellationer. Min bänk står kvar, och min magnifika googlevägg har blivit nerriven av min egen mäktiga hand. Oh yess...
Jag får säga att det är en lättnad att komma bort från mitt lilla skrivbord. Jag har saknat en studio att sitta och svettas i. Jag blir en total The Office-råtta när jag är här, och jag har saknat det.

Här är första titten från fanzinet. Jag ser nog att några av er har väntat och väntat...

I Love you Ewok Sister

Det har varit en postfri månad här på Pappaserier här ett tag framöver. Det har varit en månad av mental nollställning, då jag kan omöjligen känna en skillnad på avläge och påläge, jobba och inte jobba, osv.

Nu är det däremot dags. Jag har en vecka kvar i Uppsala innan jag stormar ner mot Malmö, och ytterligare ett par dagar innan terminen börjar. Låt oss säga att jag måste ligga i...

Lite reklam i efterhand... Polly Darton har förutom sin hemsida även grejat sig en Pollyblogg där man kan ta del av deras Sommarturné, som är rejält mycket mer glammig än vad hela min sommar har varit.

Sen har Loka Kanarp, (som liksom mig verkar ha tagit sommarlov) börjat posta igen. Senaste inlägget är ett fotoreportage från Nina Hemmingssons Releasefest i torsdags. Jag hade skägg och var full.

I Shake my Jake

Eftersom jag spenderat min vecka på ett annat projekt, (som faktiskt ger mig lite pengar...) så har jag mest jobbat på Fanzinet i det dolda. Jag har summerat lite manus, samtidigt som jag letar frenetiskt efter lägenheter. Det har därför inte blivit fler färdiga bilder, men en rejäl hög med streckgubbemanus. Nästa vecka reser jag till Uppsala och ladda inför i höst, och där hade jag tänkt att börja tuscha.

Såhär lite fysiskt arbete har gett mig lite panik, då jag sällan kan hålla mig från att börja tuscha direkt när jag lagt pennor, så jag har fått vänstra, och panikade fram ett porträtt av Jake Thackray.
Puss på er.

Ännu ett försmak från mitt fanzine. Jag har nu bytt namn från "Arkadien" till det lite mer kryptiska: "In these woods i am the Ewok king."

Det skall fortfarande handla om skogar och snusk.

Muscle bros unite vol.2

Åh Yess...

Samtidigt i Uppsala...

Det har varit ovanligt lite teckningar på pappaserier på sistone. Förklaringen till det ligger i att jag inte har grejat en scanner i min nya pingliga hemmastudio, så tills jag har flyttat Laptopen till skolan, så får jag överkompensera med bilder.
Bilden här föreställer min bättre hälft, nämligen Uppsalabandet Diskoteket.
Diskoteket består av fem goda vänner till mig,(en av dem min bror Snorri) och spelar någon sorts mörk 80-talsdoftande pop i samma skola som Siouxie and the Banshees och gamla Lustans Lakejer. När det begav sig så hade de sitt band, och jag satt brevid dem i replokalen och jobbade på vad som senare blev mina serier. Det har varit klart intressant att se ett så givande band växa fram framför mina ögon, utan att själv ha ett finger med i deras arbete. (Förutom att dekorera deras replokal med Poscapennor..) Det är mer som om de har haft ett inflytande över mig. (framför allt Anna-Karin Anderssons texter) Det är band som Diskoteket och The Search som i mina ögon sätter fingret på den nästan mytologiska stämningen som ligger över Uppsala. Kanske för att det är band som är roten och stammen av mina tonår.

Yay me!

Oh my god, jag fick höra idag att jag var en av de lyckliga tio som kommit in på andra året på serieskolan! Yay!

En kort länk här bara, till Sydsvenskans artikel om utställningen vi hade nyligen.

Som ni ser på min förra postning, så har jag fått en grej för skägg på sistone. Det har att göra med att jag suttit och sneglat på
Sveinbjörn Beinteinssons magnifika kvast. Beinteinsson bodde hela sitt liv i sin stuga på island, där han komponerade sina skaldedikter. Han spenderade mestadelen av tiden där själv, och "konverserade med varelser av landet." På nittiotalet spelade punktrollen i
smekkleysa in en samling av klassiska isländska Rimur, där beinteinsson står för några av de starkaste bidragen, med sin raspiga sjömansröst.

Anledningen till att jag berättar detta, är för att beinteinssons lurv står som en av mina stora inspirationskällor för mitt nästa fanzine, som jag lägger under arbetsnamnet "Arkadien."
Arkadien kommer att bestå av en serie idyller, där Beinteinssons lugna världssyn kan sägas stå i fokus. Förutom den kan man även räkna in Anne Laplantine och Momus "Summerisle" och
Blood Musics vackra skivomslag. Förvänta er ingen gotik här inte, utan bara sommargrejer. Det har varit lite för mycket höstscener på sistone. Här tänkte jag bjussa på en blåkullamässa så det står härliga till....

Muscle bros unite!

Jag har precis hunnit börja med storyboard och skisser på mitt nästa fanzine, som jag hade tänkt att sätta i gång med under skolans sommarkurs i juni. Nu är utställningen över, och jag vill ge en glad hand till alla som stannade framför Hillevis och min monter och köpte vårat fanzine. Utställningen var hårt arbete, och jag är glad att så många människor kom och uppskattade det, framför allt, den delen som kanske inte är inne på serier sådär i största allmänhet. Nu har jag precis flyttat till ett enormt rum i ett kollektiv på bergsgatan här i malmö. Ett rum, om jag får tillägga, som är så stort att jag kan smöra in min mage, och glida som en pingvin över hela golvet, utan att nudda väggarna.

Life good, ja.

Jag har höga tankar om fanzinet. Titeln är inte helt klar, och jag röjer nog ingenting förutom bilden där uppe, men ni kan försäkra er om att det kommer att handla om glada grejer. Jag kommer att uppdatera processen sporadiskt, vänta bara.

Wee! Jag jobbar hårt just nu på klassens slututställning, där vi summerar året som har gått. Jag har slitit min bakdel med dethär i en vecka, men till slut verkar det som om det blir av. Det är faktiskt skitroligt att se allt uppradat såhär, alla enskilda elevers slit och knog. Vernissaget är här på skolan i morgon. Infon finns på den tjusiga erikperikaffischen ni har uppradad framför er. Samtidigt som detta så håller vår årsbok att publiceras, med det gräsliga omslaget som jag nyss postat. Hela kalaset på typ 300 sidor kommer att vara gratis för allmänheten, så jag kan glädja mig i att hundratals människor får se mitt flinande sär.

Som en fotnot vill jag bara säga att jag gillar finland. Jag gläder mig över Lordis vinst i melodifestivalen, och jag kom till final i
Seriefestivalen i Kemi! Jaa!

En ful bild.

En fin Bild

Palestinalördag

I lördags så gled jag in på ett bananskal på en stödfest för vad jag förmodar PKK-ledarna, som var och hälsade på i Malmö. Parken var full av Palestinier som viftade med flaggor, gick runt med sina barnvagnar, och åkte i pariserhjul. Kvinnorna hade Kepsar i palestinska färger över sina svarta Hijab. Flaggor viftades överallt, men mest framför scenen, där fyra män i svarta kostymer sjöng melankoliska sånger kompade av en bandspelare.

Jag satt mest mot ett träd, och ritade av fåglar, med en kopp kaffe, och en liten trave kakor från Al-basha.
Här är den enda fågeln som jag lyckades rädda från den enorma högen ungar som tyckte mina penselpennor var det roligaste som fanns.

Potatisfågel

Jag funderar på att göra denhär pricken i lera.

Plysch + Barn

För de som inte sett dem än, så finns några ex kvar av mina två fanzines, Barn, och Plysch. En stor del sålde slut på spx, men kvar finns sista skrapen av första upplagan. Plysch är en samling av highlightsen från mitt första år här på serieskolan i Malmö.

Barn, däremot är det jag annonserade för någon månad eller två sedan. Där har jag och Hillevi Rindström splittat på oss, och bjussar på ett gäng hjärtekramande barndomsstorys.
Båda fanzinen kan man få tag på genom att skicka ett mail, till Pupin@spray.se. och De kostar 25 spänn styck, så får ni dem i era brevlådor.

Spx- En Vilding

Small press expo är över sen en vecka tillbaka. Sen som jag är, så passar jag på att uppdatera. Under ett hektiskt par dagar så sålde jag fanzines, samtidigd som jag och min bättre hälft Klas Isaksson jobbade på våran Postapokalyptiska Pojkrumsvägg:

Två Hjältar. Jag ser lite extra stursk ut.

Väggen är en början på mitt och Klas kommande gemensamma projekt "I will fuck your soul" som ni kommer att få se mer av i sommar, och i framtiden. Spx var annars helt finfint. En aldeles utmärkt chans att se den svenska serievärlden svettas ihop. Men även Ett gäng från Finland spjutspetsade av Tommi Musturi, utgivare av det finfina Fanzinet
Glömp.

Smått orelaterad, men ändå den charmerande Kaisa Leka.

Annars kan jag säga att de stora hindarna i gläntan var ändå mina hjältar, seriekollektivet Polly Darton, som varit mina hjältar och förkämpar så länge de funnits. De höll hög front med sitt fantastiska nya fanzine "Cameltoe" och välladdade Kakfat.

Från vänster, Lina Neidestam, Josefin Svenske, och Hanna Peterson. Ej avbildad: Hillevi Rindström.

Jag får säga att andra bloggare har dokumenterat Festivalen mer ingående, då jag inte haft någon kamera. Bilderna har jag stulit från Fredrik Strömberg till exempel. En bra liten fotohög finns även hos Loka Kanarp, som skiner med sin nyutgivna underbart snygga bok "Till alla mina vänner och fiender"

Mitt samlingsfanzin börjar arta sig nu, och det är aldeles underbart när man

kan dunka sig på ryggen och bada i känslan att man är så jävla bra. Någon gång måste det också ske efter en veckas desperat samlande. Layouten är 90% klar vid dethär laget, och kvar är layout för 52 sidor plus omslag.

Jag börjar bli bästa vän med mina raster med, och jag har hittat någon sorts harmoni i min form. Det tog ett bra tag, kan jag säga. Fanzinet kommer att innehålla alla hits från mitt år på serieskolan, minus projekten jag gör med andra, och projekten jag håller från resten av världen.

Det skall bli roligt att hålla denhär grejen i handen.

Det kommer snart att bli lite vilt distrande förresten, på Small press expo i stockholm, den lokala småpressmässan.

I morgon skall jag trycka pins.

Oh my God

Hur hände det här? Hur kom han loss? Låt oss se hur samlingen blir. Det blir ett bra urval av grejer jag gjort under hösten, efter en hård gallringssession. Fortfarande en bra del som inte kommer att få se dagens ljus, men det är bara att hålla de delarna tyglade i stugan, under all kontroll. Ungefär som denhär killen då, men jag lät honom glida mellan mina fingrar. Han är bara så söt.

Jag tyckte synd om honom.

Här är förresten en försmak från Splitten jag gör med Hillevi Rindström,

där vi strikt har plockat material från våran barndom. Det har ingen titel än, men den handlar om tiden jag spenderade på island när jag var fyra.

Sorry va, men datorn kraschade genom hela februari, så jag

kompenserar med en stor färgbild.

Johnny Cash har varit död i tre år.

För alla er medsvurna,

Låt detta bli startskottet.