Nu börjar det (på tiden säger jag) äntligen ramla in lite rapporter om att folk faktiskt läst min bok. Littvetaren Anna, på bloggen
Bokstävlarna läste igenom den, men det var någonting som kom i vägen:
Jag försökte läsa "Trollkungen" med ett öppet sinne. Men det enda jag kunde tänka på under läsningen var hur omotiverat många manliga könsorgan som dyker upp. Alla karaktärer i hela boken (med undantag för skogsguden) är håriga män som springer omkring nakna och visar upp sina paket. Tillslut tröttnar jag väldigt mycket på att se tecknade penisar och grotesk manlig samvaro på varenda sida.
En sak som är rätt så klar att det är män i huvudrollen, män överallt, och de få tillfällena man får se en kvinna i mina serier (de dyker faktiskt upp lite då och då) så har de sällan några enormt bärande roller. Det är knappast som att jag är blind inför det. Däremot så är jag inte så säker på att karaktärerna i serien beter sig stereotypt som män. En av tankarna i boken är temat på revolt, revolt mot samhälle, revolt mot kön. Och därför känner jag att jag har skildrat de flesta karaktärer så könlöst som möjligt, oavsett om de är utisar eller innisar. Däremot så tar Ewokbröderna en stor plats i boken, en uttalat maskulin värld, med små stugor, huggkubbar och fåordighet, alla manliga attribut. Men det har inte hindrat mig från att låta dem anamma mammarollen.
Fast det var ju faktiskt allt näckande som stack i sidan. Det är mycket penisar och naket i mina serier, fast om man tar bort testosteronet som får penisen att stå upp så ser den faktiskt ganska skojig ut. Jag objektifierar den manliga kroppen en hel del i mina serier, och det varken ursäktar jag mig för, eller kommer att sluta. Den manliga sexualiteten borde göras passiv, och fråntas sin förövarroll, och det är en av anledningarna bakom all nakenhet, och nästan hela boken. Bakom alla lager av jobbighet så ligger det nåt skojigt bakom, och det skadar aldrig att återupptäcka saker på nytt igen. Och då kanske kön inte är så farliga. De ser lite ut som svampar.
(på en sidnot, så har
allehanda.se skrivit lite om vårens serievåg, förresten. Trevligt trevligt.)
Dethär blev resultatet av stentrollskvällen vi hade för att kora vad som skulle bli prisstatyetten till Galagos hatgubbetävling som gick av under SPX-söndagen. Jag får lov att säga att trots alla troll är värdiga mer eller mindre hat, så tillföll priset trollet högst upp, som är så obeskrivligt svårälskat att man inte vet vad man skall ta till för att skära bort det. Andrapriset blev det frustrerade trollet under det.
Än har jag inte sett Trollkungen ute i handeln med egna ögon, men en bok som står ute på hyllorna och shakear är Henrik Bromanders "Allt jag rör vid försvinner". I boken har osvenskt nog bromander skrivit manusen och en trupp från seriesverige (mig inkluderad, jag ritade serien "Pamela") har tecknat manusen. Henrik säger att det är för att han fick fler idéer än han kunde teckna, vilket är ett hälsotecken om någonting i en värld där alla kan rita, men är lite si och så med att komma på någonting de vill berätta. Det var många historier här jag verkligen älskade, (Partitur i D-moll av Hanna Petersson, Sovande och vakna av Jonas "pike" Dahlström, titelserien av Anneli furmark, för att bara nämna några, det var nästan omöjligt att hitta svaga kort.)
Den här länken är nog gamla nyheter för vissa, men Prokudin-Gorskii´s koloriserade foton från ett förkommunistiskt ryssland framkallar mystiska känslor. Det blir både familjärt och Science Fiction, historiskt, samtidigt som bilderna känns väldigt nära. Jag får både känslor av en lätt vemodig dröm och MGM-film, allt i ett.
